En Chicago-killes Chicago-kille

Den här veckan förlorade jazzens värld en av sina sista stora proselytörer. Ramsey Lewis död vid 87 år markerar inte bara ett slut för en man utan markerar på många sätt också slutet på en era för musiken och för hans hemstad Chicago.

I mer än sextio år bländade Lewis jazzfans med sin innovativa pianostil och förmåga att förena jazz med Soul, Funk och R&B. Han kunde göra vad andra, vissa skulle hävda större, jazzartister inte kunde göra. Ramsey Lewis sålde skivor. När jazzen var på reträtt på 1960-talet gjorde Lewis vad som verkar helt rimligt nu och hade varit tidigare, han tittade på dåtidens rock- och soulhits för att bryta för jazz. Jazzpurister var förstås bestörta. Och självklart var musikfans glada.

1965, efter år av spelande, släppte Lewis "The In Crowd", ett album och singel inspelad på Bohemian Caverns som blev hans signum. Det som gör låten till en hit är mindre Lewis skickliga spel och bandets täthet, och mer energin i rummet. När Ramsey Lewis hamnade i en groove gjorde publiken det också. Det var publikens handklappande och kyrkliga uppmaning och respons som ledde låten och albumet till toppen av Billboard R&B-listor. Ramsey Lewis Trios uppföljare till hit-upen var "Hang on Sloopy" och "Wade in the Water" (min favorit och inofficiella temalåt).

Liksom storheter som Miles Davis eller Oscar Peterson omgav Lewis sig med geniala musiker. I sin trio flankerades Lewis av Eldee Young på bas och Redd Holt på trummor. Dessa två skulle senare bilda Young Holt Unlimited, en annan trio med ambitioner att toppa topplistan. När Young och Holt lämnade, ersatte Lewis Cleveland Easton på bas — och detta får mig alltid att göra Maurice White på trummor. White skulle fortsätta att vara medledare för Earth Wind and Fire. Det gjorde Ramsey Lewis till något som liknade centrum för Chicagomusik på 60- och 70-talen.

Om något är det den rollen som en sorts Godfather of Chicago-musik. Du ser att Ramsey Lewis var mer än en musiker i världsklass som förnyade en genre. Han var mer än en deejay som hjälpte till att uppfinna radioformatet Smooth Jazz. Ramsey Lewis var en Chicago-kille. Han berättade Jazz Monthly: "Ja, jag handlar om optimism, jag handlar om att behålla tron, jag handlar om att göra ett glatt ljud och om det når folk, då har jag gjort mitt jobb." Få människor behöll tron ​​och historien om Black Chicago bättre än Ramsey eller Mr. Lewis som han tillgiven kallades i sitt område i South Shore.

Man kunde se det engagemanget i hur han fanns i världen. Enligt hans Chicago Sun-Times dödsannons Lewis är född och uppvuxen i Chicago. Han började ta musiklektioner vid 4 år på Chicago Music College Preparatory School. Han tog senare examen från Wells High School. (Det måste ha funnits något i vattnet vid Wells, för Lewis skulle följas av Jerry "The Iceman" Butler och Curtis Mayfield på High on Chicagos nära västra sidan.) Många musiker av hans kaliber lämnade Chicago för gott. Men genom åren såg jag Lewis över hela staden och utanför.

Lewis var en stapelvara i den berömda London House-klubben i centrala Chicago. För flera år sedan intervjuade jag en annan Chicago-legenden Tom Burrell för NPR:s Planet Money. Burrell, en av de första svarta reklamcheferna på 1960-talet, mindes hur London House var apoteosen för nattlivet i centrala Chicago på 60-talet och Ramsey Lewis ledde bandet. Som Gene Seymour skriver för NPR, Lewis "gjorde en djärv investering djärv en investering i jazzens framtid som vilken (så kallad) avantgardist eller nyklassicist som helst." Oavsett om det var Jazz Fest i Grant Park, spela med Chicago Symphony Orchestra, definiera smooth jazz på skivor och radio eller de 25 sublima åren han tillbringade med att leda Jazz på Ravinia, bevisade Lewis natt efter kväll att han var en Chicago-kille. Det var inte bara det att han valde att inte lämna Chicago, det var att han investerade så mycket i stadens liv.

Enligt Sun-Times återvände Lewis till sin grundskola regelbundet för att uppträda. Förutom Maurice White och Verdine White (båda från Earth Wind and Fire), uppmuntrade Lewis en stad full av musiker. Du kan inte kasta en trumpinne i Chicago utan att den träffar en musiker som lärts ut av, spelat med eller inspirerats av Lewis. Hans grundskola, Jenner elementary, låg i skuggan av det ökända bostadsprojektet Cabrini Green. Cabrini Green är borta. Sedan 1980 har nästan en tredjedel av den svarta befolkningen i Chicago lämnat (inklusive mig själv), enligt University of Illinois Chicago. Han representerar det optimistiska högpresterande liv som var Black Chicago på sin höjdpunkt.

Jag känner samma sak om Ramsey Lewis död som när Ebony och Jet stängde, när familjen Gardners sålde Soft Sheen eller när familjen Johnson sålde Afro-Sheen. Världen har förlorat en musiker. Chicago förlorade en Chicago-kille. Inte bara någon som vet var man kan få tag i en fläskkotlett klockan 2 eller hur man inte går vilse i gångvägen.

En kille från Chicago använder sin konst, ilska, makt och kärlek för att förbättra livet i staden. Från Highland Park till Petrillo Band Shell till Jackson Highlands till 87th Stony Island och vidare, Ramsey Lewis representerade esprit de Chicago. Om hans enda bidrag var hans musik, skulle han vara en legend, men så mycket av hans karriär och liv gick åt till att försöka göra livet i staden bättre. Musiker blir sörjade av sina fans. Ramsey Lewis namn kommer att listas med namn som Thelonius Monk, Art Tatum, Oscar Peterson. I Chicago kommer Lewis namn att förena namn på stora Chicagobor som Dusable, DePriest och Daley. Han är uppenbarligen en fantastisk musiker men en hemstadspojke, en sann Chicago-kille.