Ett steg närmare ett fördrag om brott mot mänskligheten

Den 18 oktober 2022 godkände sjätte kommittén, det primära forumet för behandling av juridiska frågor i FN:s generalförsamling, en resolution om "Brott mot mänskligheten” utan omröstning. Resolutionen erbjuder ett utrymme för ett sakligt utbyte av åsikter om alla aspekter av utkastet till artiklar om förebyggande och bestraffning av brott mot mänskligheten och en övervägande av folkrättskommissionens rekommendation för konventionen på grundval av utkastet till artiklar. Resolutionen anger processen för kommitténs behandling av detta ämne och en tydlig tidslinje för kommitténs behandling av utkastet till artiklar. Resolutionen uppmanar vidare staterna att senast i slutet av 2023 lämna in skriftliga kommentarer och kommentarer om utkastet till artiklar och på rekommendation från kommissionen. Generalsekreteraren ska förbereda och cirkulera en sammanställning av dessa kommentarer och observationer i god tid före den sjätte kommitténs session som ska hållas 2024. Resolutionen följer folkrättskommissionens rapport och utkast till artiklar för ett fördrag om brott mot mänskligheten överlämnas till sjätte kommittén för behandling 2019.

Brott mot mänskligheten definieras i artikel 7 i Romstadgan till Internationella brottmålsdomstolen som brott som mord, utrotning, förslavning, utvisning eller tvångsöverföring av befolkning, tortyr, våldtäkt, sexuellt slaveri och många fler, när de begås som en del av en omfattande eller systematisk attack riktad mot någon civilbefolkning, med kännedom om attacken. Brott mot mänskligheten behöver inte kopplas till en väpnad konflikt och kan även ske i fredstid.

Smakämnen utkast till artiklar om förebyggande och bestraffning av brott mot mänskligheten, som ska bli grunden för det internationella fördraget, innehåller bland annat viktiga skyldigheter för att förhindra brott mot mänskligheten. I enlighet med utkastet till artikel 3 om allmänna skyldigheter, ”1. Varje stat har skyldighet att inte ägna sig åt handlingar som utgör brott mot mänskligheten. 2. Varje stat åtar sig att förebygga och bestraffa brott mot mänskligheten, vilka är brott enligt internationell rätt, oavsett om de begås i tid av väpnad konflikt eller inte. 3. Inga som helst exceptionella omständigheter, såsom väpnad konflikt, intern politisk instabilitet eller annan offentlig nödsituation, får åberopas som rättfärdigande av brott mot mänskligheten." Vidare, enligt utkastet till artikel 4 om skyldigheten att förebygga, "förbinder sig varje stat att förhindra brott mot mänskligheten, i enlighet med internationell rätt, genom: (a) effektiva lagstiftningsmässiga, administrativa, rättsliga eller andra lämpliga förebyggande åtgärder på något territorium under dess territorium. jurisdiktion; och (b) samarbete med andra stater, relevanta mellanstatliga organisationer och, i förekommande fall, andra organisationer."

För närvarande finns inte sådana förpliktelser i förhållande till brott mot mänskligheten i internationell rätt, medan det finns internationella fördrag som fokuserar på andra internationella brott, och i synnerhet brott som folkmord, tortyr, apartheid och påtvingade försvinnanden.

Eftersom den sjätte kommittén ska gå vidare med nästa steg för att göra utkast till artiklar om förebyggande och bestraffning av brott mot mänskligheten en rättsligt bindande folkrättsmekanism kan behovet av ett sådant fördrag inte betonas mer. Med tanke på det ständigt växande antalet fruktansvärda fall av illdåd runt om i världen, måste mer göras för att säkerställa att denna trend åtgärdas som en brådskande fråga. Trots den befintliga skyldigheten att förhindra folkmord, i artikel I i konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (folkmordskonventionen), är stater ovilliga att erkänna grymheter som folkmord, eller till och med erkänna den allvarliga risken för folkmord, att agera för att förhindra. Den unika karaktären hos brottet folkmord, enligt definitionen i artikel II i folkmordskonventionen, som kräver den specifika avsikten att förstöra en skyddad grupp, helt eller delvis, gör det möjligt för stater att komma undan utan att vidta några åtgärder eftersom de hävdar att tröskeln av brottet inte har uppfyllts. Detta även efter att Internationella domstolen klargjort att "en stats skyldighet att förhindra, och motsvarande skyldighet att agera, uppstår i det ögonblick som staten får kännedom om, eller normalt borde ha fått kännedom om, förekomsten av en allvarlig risk för att folkmord kommer att begås”, snarare än att stater är säkra på att folkmord begås. Det mycket bredare ansvaret att skydda (R2P) som inbegriper ett ansvar för stater att skydda sin egen befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten och ett kollektivt ansvar att uppmuntra och hjälpa varandra att upprätthålla detta åtagande, är ett politiskt åtagande, och som sådan inte juridiskt bindande.

Det nya fördraget om brott mot mänskligheten skulle ge laglig kraft till att förebygga och bestraffa brott mot mänskligheten. Återigen, fördraget behövs mer nu än någonsin. Om man är osäker måste man tänka på de grymheter som begicks i Myanmar, Xinjiang (Kina), Tigray (Etiopien), Nigeria, Ukraina, Afghanistan – grymheter som uppfyller de juridiska definitionerna av brott mot mänskligheten och folkmord.