Castro-erans Kubas skuldfall i händerna på brittisk domare

Kan den kubanska regeringen stämmas för obetalda skulder från början av 1980-talet – skulder så gamla att de är denominerade i en valuta som inte längre finns?

Det är frågan inför en domare vid UK High Court efter en sju dagars rättegång präglade av kaotiska protester, en mutanklagelse och avlägsna vittnesmål från en fängslad kubansk bankir.

Rättegången avslutades förra veckan, men det kan ta månader innan domaren Sara Cockerill fäller dom i fallet CRF vs Banco Nacional de Cuba & Cuba. Hennes beslut är centralt för huruvida Kuba äntligen kan tvingas betala tillbaka miljarder dollar i obetalda skulder.

Rättegången ses som ett testfall. CRF1, tidigare känd som Cuba Recovery Fund, äger mer än 1 miljard dollar i nominellt värde av europeiska banklån som beviljades Kuba i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, när Fidel Castro fortfarande regerade ön. Kuba misslyckades med skulden 1986.

CRF1, som började samla positionen 2009, stämmer Kuba och dess tidigare centralbank över endast två av de lån de äger för mer än 70 miljoner dollar. Om CRF vinner på denna lilla del av Kubas totala utestående kommersiella skuld, som uppskattas till 7 miljarder dollar, kan det leda till ytterligare stämningar från andra skuldinnehavare, med krav mot Kuba stigande till miljarder.

Medan det mest dramatiska vittnesmålet har fokuserat på en anklagelse om mutor, har en stor del av rättegången fokuserat på den kubanska och engelska lagens arkana.

Fanns det tillräckligt med underskrifter från kubanska banktjänstemän på pappersarbetet när de aktuella lånen "överfördes" eller överfördes till CRF? Var pappersarbetet stämplat med en torrtrycksförsegling eller en stämpel med våt bläck och använde de rätt blå säkerhetspapper? Vid ett tillfälle hänvisade advokaten för CRF till ett brittiskt fastighetsärende angående uthyrning av en friterad fiskbutik.

Frågan inför domaren är om fonden har rätt att stämma Kuba. Ändå sa experter att hon kunde utfärda en summarisk dom där hon dömer inte bara om jurisdiktion utan också om sak, vilket inte bara betyder om CRF kan stämma, utan också om Kuba måste betala.

Under hela rättegången har företrädare för fonden upprepade gånger uttalat att de inte ville stämma Kuba utan endast gjorde det som en "sista utväg" efter att regeringen ignorerat deras önskemål om att förhandla i 10 år.

"Även vid det här sena datumet, i ett fall där vi förväntar oss att vinna, är CRF villig att förlika sig", sa David Charters, ordförande för CRF, i slutet av rättegången.

Under vittnesmålen sa CRF-representanter att de gjorde mer än ett erbjudande till den kubanska regeringen som inte skulle tömma öns nuvarande kassaflöde och som skulle bidra till att förbättra dess ekonomi. De beskrev erbjudanden om långfristiga icke-kupongobligationer och skulder för aktieswappar, som ingen av dessa skulle tvinga Kuba att komma med kontanter på kort sikt, eller ens på lång sikt, beroende på affären.

Kubanerna har hävdat att det alltid varit CRF:s avsikt att stämma och har beskrivit dem som en gamfond som utnyttjar ett fattigt land.

Oavsett hur domaren bestämmer kommer den kubanska regeringen fortfarande att vara skyldig pengarna. Och de kommer inte att kunna låna på de internationella kapitalmarknaderna förrän de har reglerat alla sina tidigare skulder. Kuba har inte kunnat låna på marknaderna sedan 1986, då landet gick i konkurs. Sedan dess har Kuba överlevt på många andra länder såsom fd Sovjetunionen och på senare tid, Venezuela och Kina.

Kuba är inte medlem i IMF eller Världsbanken, institutioner som vanligtvis skulle vara involverade i att hjälpa ett fattigt land att omstrukturera sina skulder och återuppstå i det internationella finansiella systemet.

Den kubanska regeringen svarade inte på förfrågningar om kommentarer.