Eftergifter till kongressens republikaner dömde till en lag om vapenkontroll

Folk kanske tror att det aldrig fanns en federal vapenkontrolllag. Det fanns faktiskt en bra vapenkontrolllag. Men den var inte i kraft vid tiden för massakern i Uvalde tidigare i veckan. Den var inte i kraft på grund av eftergifter till den republikanska representanten och senatorerna när den antogs.

Brady
BRC
bill var en pistolkontrollsedel. Den fick sitt namn efter James Brady, som sköts och skadades under ett mordförsök på president Ronald Reagan 1981.

Lagförslaget försvann, men tog fart när president Clinton valdes 1992, med ett demokratiskt hus och en demokratisk senator. Då var det möjligt, som det inte verkar idag, för ett lagförslag som Bradylagförslaget att vinna lite republikanskt stöd. Lagförslaget antogs av senaten av 46 demokrater och 15 republikaner som stöd (totalt 61) och motsatte sig av 8 demokrater och 28 republikaner (totalt 36). Det lagförslag som president Clinton skrev under under hans första ämbetsår, 1993.

Det var inte av magi att antalet republikaner som stödde lagförslaget i senaten var 15. Det var svåra förhandlingar. Dessa femton republikaner kunde visa sina väljare att de inte hade vårdslöst eller slentrianmässigt röstat för lagförslaget. Istället kunde de åberopa eftergifter från demokraterna. Det fanns nämligen en tjugoårsperiod lagen var i kraft, tills den gick ut. Låt oss kalla detta "utgångsklausulen". På den tiden var det ingen stor grej. Få tänkte så långt in i framtiden som 2004. Så det var en lätt eftergift för de 15 republikanerna.

Och så?

Först och främst gick det sedan tjugo år, och Bradylagen upphörde 2004. Ingen kongress eller president har återupplivat den. Så det är inte i kraft.

Men för det andra, låt oss inte glömma vad som hände med de demokratiska kongressens representanter och senatorer för att de stod upp för Bradylagförslaget. I valet 1994 blev huset nämligen republikanskt för första gången på fyrtio år. Senaten blev också republikansk. Många framstående demokratiska ledamöter av kongressen gick ner till nederlag.

Jag var House General Counsel 1994, i egenskap av tillförordnad. Jag hade skrivit en tusensidig avhandling om kongressens förfarande. Jag visste vissa saker. Men jag hade inte insikten att läsa tebladen. Jag förutsåg inte att kammaren skulle bli republikansk.

Nu fanns det andra tungt vägande skäl, förutom Brady-lagen, som motiverade medborgarna att rösta på republikaner till parlamentet och senaten i valet 1994. President Clinton hade väckt antipati. Hans misslyckade hälsovårdsräkning hade gått till nederlag, bland många andra frågor där han var impopulär.

Men vi kan inte underskatta styrkan i omröstningen för vapen. De som var arga på Brady lagförslaget stannade inte hemma den valdagen, utan för att gå ut och rösta övervägande republikaner i frågan. Newt Gingrich blev talman i parlamentet. Ingen riktig demokratisk lagstiftning hade större chanser under kongressen 1995-1996.

Trots denna sorgliga episod från det förflutna hoppas jag – och förväntar mig – att nästa generation kommer att ta itu med vapenkontrollfrågan. De vet behovet. De har sett blodbadet. De kommer att ha fräschare idealism än vad deras föregångare har nu. De kommer att lära sig det förflutna och springa loppet framåt.