Glenn Tilbrook om låtskrivande och soloshower när Squeeze närmar sig 50

När musiken har fortsatt att ta sig tillbaka under det senaste året, har en av de mest resonerande delarna av livekonsertupplevelsen varit hur musik kan koppla samman människor och förena en mångfaldig publik genom en sällsynt gemensam upplevelse.

– Det är otroligt viktigt. Det är en delad upplevelse. Och om du har turen, förhöjs det av människor som upplever glädje tillsammans. Det är en ovärderlig sak”, sa Squeeze-sångare, gitarrist och medlåtskrivare Glenn Tilbrook. "Lättnaden i folks ansikten när du spelar är bara otrolig. Det är en otrolig sensation. Folk hade missat den gemensamma upplevelsen.”

Under låsningen av den tidiga pandemin drog Tilbrook sig tillbaka till sin hemmastudio och tog på coverlåtar. Tidigare den här månaden, under den andra av två kvällar på City Winery i Chicago, satte Tilbrook en solo-elektrisk snurr på "My Boy Lollipop" av den jamaicanska sångerskan Millie Small, och arbetade utdrag av Kim Wilde och David Bowie i Squeezes "Pulling Mussels (From a Skal)."

Tilbrooks soloshower är en tour de force, med både akustiska och elektriska framträdanden som hämtar från solomaterial, Squeeze-klassiker och djupa snitt tillsammans med välutvalda omslag. Under en turné 2001 tog Tilbrook ofta ut publiken från lokalen och fortsatte att uppträda på platser som en park eller en fans lägenhet innan han tog tillbaka dem (som fångats i dokumentären från 2001) Glenn Tilbrook: One for the Road). Det var ett försök att skaka om den ofta förutsägbara konsertupplevelsen och bygga en relation med fansen under en Squeeze-uppehåll.

"Jag tycker att det är otroligt viktigt att få kontakt", sa sångaren. "Jag har ingen persona. Det jag pratar om är direkt relaterat till mig och min upplevelse av saker och ting. Och förhoppningsvis kommunicerar det av sig självt. Det är något med att uppträda där man måste vara större än livet – men jag är en ganska blyg person. Och jag tror att det också är en del av mig och en del av det som uppstår.”

Mitt i en USA-turné som pågår till och med mitten av oktober, med City Winery-uppträdanden i Washington, DC (29 september), New York (30 september, 1 oktober), Philadelphia (4 oktober) och Boston (7 oktober), och inför en vinter Klämtur i Storbritannien pratade jag med Glenn Tilbrook om att arbeta tillsammans med Chris Difford på den första nya Squeeze-musiken på fem år, musikens förmåga att driva handlingen och idén om Squeeze vid 50. En utskrift av vårt telefonsamtal, lätt redigerad för längden och klarhet, följer nedan.

Jag läste ett citat som du gav under en intervju i 2012: ”En låt ska föra handlingen framåt. Jag tycker att gitarrsolot ska föra musiken framåt och inte bara hänga runt.” I Chicago gjorde du en version av "Pulling Mussels (From the Shell)" som verkligen berättade en historia även när du inte sjöng. Hur närmar du dig det där berättande elementet i låtskrivandet, handlingen så att säga, genom ditt spelande?

GLENN TILBROOK: För att svara om spelet först, nästan alla gitarrsolon jag gör är väldigt hårt bearbetade av mig. Jag är inte spontan. Mitt spelande är bluesbaserat. Och det är inte särskilt intressant inom gränserna för en låt vad jag beträffar. Så jag har alltid sett solon som ett sätt att utarbeta en annan sorts melodi till vad som händer.

"Pulling Mussels" är ett riktigt intressant exempel. För vi hade varit på turné. Vi tillbringade den bästa delen av ett år med att öppna för The Tubes och de hade den där låten "White Punks on Dope." Och det hade ett riktigt storslaget, nästan orkestralt arrangemang. Och jag insåg först efter att jag hade skrivit den att refrängen i "Pulling Mussels" är otroligt influerad av det. Jag kan inte analysera min egen musik men jag vet att den petade runt i samma område.

När jag läste det citatet var en sak som hoppade in i mitt huvud tanken på ett filmmusik, där – när det är gjort ordentligt – även om det inte finns några ord, kan musik verkligen komplimentera historien och driva handlingen. Är det ett förhållningssätt du tar?

GT: Nej. Men att nämna filmmusik, det är så otroligt viktigt. Jag kan inte se filmer som har dålig poäng. Det irriterar mig bara så mycket. Musik ska driva handlingen och driva narrativet.

Jag ska ge dig ett exempel. De elvis film som precis kom ut med Tom Hanks är lite konstig. Det är en väldigt impressionistisk film. Faktiskt ibland, du vet, jag trodde inte på det. Men jag trodde på känslan av det. Och musiken var så otroligt smart. Jag har nu sett den två gånger på grund av musiken och vad de gjorde för att blanda ihop saker och göra det modernt. Det var ett helt suveränt jobb med vad musik är kapabel till – och inte bara kopiera det som gjorts.

Jag önskar att jag kunde säga att det var det, men det är det inte. Det underbara med att skriva är att du går till en plats där du förlorar dig själv – du förlorar dig själv i det du gör. Jag vet inte om jag sa det eller inte under den föreställningen men jag vet att jag skriver med mycket ackord ibland. Men det är för att jag bara är så fascinerad av vad du kan göra och vart det kan gå och hur det kan påverka dig känslomässigt. Jag älskar det.

Jag har hört många historier om din turné i USA 2001 där du vid många tillfällen ledde publiken ut från lokalen och fortsatte spela någon annanstans i närheten. Jag vet att mycket av det fångas i din En för vägen dokumentär. Men uppenbarligen skiljer sig dina soloshower från Squeeze-shower. Vad är det du försöker fånga i den där solomiljön?

GT: Då tror jag att det jag försökte göra är att skapa ett intryck. Och om du höjer folks förväntningar kan du göra ganska mycket. Och bara handlingen att lämna byggnaden förenar alla. Folk brukade gilla det. Och jag brukade älska att göra det. Jag skulle inte göra det nu. Men det är en anordning för att föra människor samman. När du tar med dem tillbaka till rummet är de så mycket gladare än de var när de gick ut. Och de var nöjda till att börja med. Så det fungerar – men bara om det är en överraskning. Så fort folk trodde att jag skulle göra det, var det då jag var tvungen att sluta med det.

Jag försöker redogöra för mitt yrkesliv på egen hand. Uppenbarligen är majoriteten av det med Squeeze. Och alla mina ansträngningar går till Squeeze dessa dagar. Men jag är stolt över min solokarriär. Det gav mig så otroligt mycket att dra av när Squeeze kom ihop igen för tredje gången. Jag har aldrig glömt lektionerna.

Faktum är att jag tror att en del av den mest värdefulla tiden i min karriär som jag har tillbringat var typ slingrande runt 2000 till 2008. De åren på soloturnéer lärde mig så mycket om varför jag gör det, hur jag gör det och hur man får kontakt med människor. Och att aldrig förlora hur tacksam jag är för att ha en publik även om det bara är 10 personer – och ibland var det 10 personer.

När det gäller låtskrivande vet jag att du växte upp med jazz och jag hör ständigt att du namnkontrollerar en varierad lista över samtida artister som du gillar. Vad fortsätter du att lära dig om låtskrivarprocessen även så här långt?

GT: Att varje gång du skriver något är det som att du börjar igen. Jag tror att jag känner till processen tillräckligt bra. Jag vet att hålla fast vid det. Jag vet att något kommer att hända även om det inte är på en dag – det kan ta två eller tre dagar att komma dit du vill vara. Men det kommer.

Som jag sa om att "Pulling Mussels" är influerad av The Tubes, jag är otroligt påverkad av vad det än är som jag lyssnar på vid en viss tidpunkt. Och då är min roll att göra det på ett Squeeze-vänligt sätt.

För det ändamålet nämnde du på scenen i Chicago att det är ny Squeeze-musik under arbete. Hur har den processen sett ut så här långt?

GT: Vi har bara gjort en låt hittills. Chris skriver nu och jag kommer att skriva under december, januari och februari. Det jag verkligen skulle vilja göra är att ha en ny Squeeze-skiva och samtidigt släppa ytterligare en ny Squeeze-skiva som är full av låtar som vi skrev för 50 år sedan. Jag tror att jämförelsepunkterna blir bra och intressanta. Det kommer också att säga något om... jag menar, 50 år? Det låter inte riktigt ens att säga det.

Vi skrev i en sådan takt vid den tidpunkten att vi slängde massor av saker som var riktigt bra eftersom vi hade nya låtar – och alltid går du efter de nyare låtarna. Det är verkligen ett uttalande om vårt skrivande och hur hållbart det har varit. Och hur vi har förändrats. Ändå finns det något omisskännligt vi som går igenom allt vi har gjort.

Du framförde den där låten i Chicago: "Food For Thought." Under den tror jag att jag hörde dig säga, "politiker utan skam." Jag tänker tillbaka på 2016 när du berömt hade några tv-sända tankar för [den dåvarande Storbritanniens premiärminister] David Cameron om bostäder till rimliga priser, allmännyttiga bostäder. Uppenbarligen är världen fortfarande mycket i förändring under turbulenta tider. Tror du att de senaste årens galenskap kommer att visa sig mer i låtskrivandet den här gången?

GT: Du vet, jag kan egentligen bara prata ur Storbritanniens synvinkel. Och det verkar för mig – jag känner att vi har tappat något på vägen. Och det går definitivt tillbaka till Brexit, vilket jag tycker var ett vansinnigt drag ekonomiskt. Men medkänsla och omtänksamhet verkar bara vara ganska långt ifrån där vi är politiskt. Och det är deprimerande. Jag är besatt av detta. Jag vill inte vara tråkig eller tråkig om det. Men jag tycker att det är viktigt att prata på ett sätt som konstnärer kan om livet och politiken.

Du nämnde idén med Squeeze vid 50. Uppenbarligen har det funnits starter och stopp, upp- och nedgångar – men vad betyder det partnerskapet med Chris för dig – att det, till och med nästan 50 år, fortfarande pågår och det är fortfarande en produktiv, framåtriktad rörelse sak?

GT: Det betyder världen för mig.

Vi är väldigt olika människor. Jag tror att vi inte är det – vi är inte ens vänner. Men vi har respekt för varandra tror jag. Vi respekterar våra olikheter. Och vi får det att fungera. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som fick träffa honom. Utan att träffa Chris vet jag inte vart mitt liv skulle ha tagit vägen. Men vi träffades. Och det finns en gnista som fortfarande tänder mellan oss – vilket är bra.