Graham Nash om fotografi, berättande och världens tillstånd

Graham Nash fick sin första kamera av sin pappa när han var bara 11. När kameran visade sig vara stulen sattes hans pappa i fängelse efter att ha vägrat att lämna över namnet på personen som sålde den till honom.

Händelsen kom strax efter andra världskrigets slut och i förordet till den nya boken Ett liv i fokus: fotograferingen av Graham Nash, tillgänglig via Simon & Schuster, minns sångaren och låtskrivaren när han spelade i spillror när han växte upp i Lancashire, England.

De är den typen av bildande upplevelser som kan forma en världsbild. Men Nash förblir optimist och fotografering blev snabbt en livslång besatthet, där fotografen senare hjälpte till att utveckla världen av digital utskrift genom sin modifiering av grafikskrivaren IRIS 3047.

"Jag var tvungen att vara mannen i huset vid 14", mindes han. ”Jag var tvungen att se till att gasen stängdes av och att elden var nere och att dörren var låst. Jag var tvungen att vara pappa till mitt hushåll”, sa han. "Jag har alltid stöttat underdogen. Jag har alltid stöttat laget som inte ska vinna – men som gör det. Jag älskar det. Och det är så mitt liv är. Och jag är optimistisk."

I samtalet tar Nash ogenerat upp ämnen som sträcker sig allt från den ryske presidenten Vladimir Putins invasion av Ukraina till vad han ser som den nuvarande amerikanska erfarenheten.

För mannen som skrev socialt medvetna låtar som "Teach Your Children" och "Chicago" är det fortfarande avgörande att ta upp världen i sång, på scen och genom sina bilder.

"Det förvånar mig lite hur några av mina låtar är lika relevanta nu som de var för 50 år sedan", funderade Nash, när han satte upp "Immigration Man" under en nyligen genomförd turnéstopp utanför Chicago vid Blizzard Theatre med 670 platser på campus Elgin. Community College. "Jag önskar att varje rysk mamma skulle sjunga det här för sina barn", sa han senare och avslutade showen med "Teach Your Children."

På denna turné, som återupptas i juli och löper in i oktober, uppträder Nash i intima lokaler och kurerar en show där berättelserna bakom låtarna är lika viktiga som musiken som spelas.

Tillsammans med gitarristen Shane Fontayne och keyboardspelaren Todd Caldwell, arbetar Nash i låtar från hela sin karriär och spelar på The Hollies och Crosby, Stills & Nash såväl som solomaterial.

Det nya projektet Graham Nash: Live, nu tillgänglig för förbeställning via Proper Records inför release den 6 maj 2022, sätter en ny snurr på sina två första soloalbum (Låtar för nybörjare och Vilda sagor), som fångar ett framträdande från 2019 av trion av båda utgåvorna i sin helhet.

Nash, 80, är ​​också kvar på jobbet med ett nytt album med Hollies medgrundare Allan Clarke.

"Vi är typ färdiga med det. Vi är tio spår in i det. Jag har ännu inte blandat det men Allan har sjungit av sig, sa han. "Han lämnade The Hollies för många år sedan för att han inte kunde sjunga längre, men man, du skulle aldrig veta det nu. Han skriver på fantastiskt.”

Jag pratade med Graham Nash om att upptäcka fotografins magi, fotografiernas betydelse i en allt mer digital värld och vilken roll artister och låtskrivare spelar när det kommer till att spegla den tid vi lever i. En utskrift av vårt telefonsamtal, lätt redigerad för längd och tydlighet följer nedan.

Du berättar historien i bokens intro om att se ett fotografi framkallas för första gången. Vad betydde det för dig som barn att upptäcka detta magiska medium?

GRAHAM NASH: Tja, det förändrade mitt liv fullständigt eller hur? Det gjorde. Det var en otrolig magi. Min pappa, som lärde mig den där magiska delen – han hade gjort det i ett antal år, så det var inte magiskt för honom längre. Men, heliga Toledo, det var magi för mig.

Du skrev i introt till Ett liv i fokus att fotografi låter dig uttrycka en annan sida av din personlighet. Hur möjliggör det det?

GN: Med min musik är det väldigt avsiktligt, vet du? Jag vet vad jag vill säga och jag vet hur jag vill säga det. Jag räknar ut ackorden och låten och melodin och allt det där. Men med fotografering är det omedelbart – antingen fattar du det rätt då eller så fattar du det inte.

Och jag vill alltid vara där. Jag väntar fortfarande på att Elvis ska komma tillbaka på en elefants rygg. Jag kommer att vara där med min kamera.

Boken innehåller ett antal självporträtt. Och det fascinerade mig att du, innan kameratelefonen kom, hade förmågan att dokumentera dessa förändringar i dig själv. Vad vill du fånga i ett självporträtt?

GN: Jag ska berätta en liten historia... Jag hade en show av mina bilder i Berlin ett år. Och det fanns många självporträtt där inne. Den här lilla damen kommer fram till mig – hon var ungefär 60 år gammal och såg väldigt flitig ut för mig. Hon kom fram till mig och sa: "Kan jag säga något?" Jag sa, "Självklart kan du." Hon hade en accent för att hon var tysk såklart. Men hon sa, "Jo, dina självporträtt..." Jag sa, "Ja..." Hon sa, "Jag tycker att du borde undersöka ditt huvud." Jag sa: "Vad?" Hon sa: ”Det finns en del av dig som är riktigt sjuk. Du borde undersöka ditt huvud. Jag menar, titta på alla dessa självporträtt... Du kan inte säga att det är du. Du är förvrängd. Spegeln är trasig och sprucken. Du borde undersöka ditt huvud." (Skrattande)

Och vad var ditt svar på det?

GN: Jag sa att jag skulle! Och sedan gick jag till nästa person som ville prata med mig.

I bokens förord ​​nämns även din samling av vintagefotografi. Jag vet att du auktionerade ut några på 90-talet men har du haft någon form av samling?

GN: Det gjorde jag. Men jag ändrade vad jag samlar in. Vet du vad en daguerreotypi är? Den uppfanns i Paris 1836 av en man som heter Daguerre. Och det är därför de kallas daguerreotypier. Men i grund och botten var det världens första fotografiska process. Och det hände av en slump. Och jag har samlat på daguerreotyper nu under de senaste 30 åren. Mitt senaste förvärv är en daguerreotyp jag har av John Quincy Adams.

I en allt mer digital värld, hur viktigt är det att dokumentera historien på det sättet – att underhålla det här och se till att det sitter kvar?

GN: Du måste. För vi måste lära av historien. Vi har det inte så bra just nu – speciellt, Putin mår inte så bra just nu, vet du?

Vi vet alla vad Putin gör. Han försöker återskapa det ryska imperiet. Och det är meningslöst. Det är bara meningslöst. Många människor dör. Och jag tror att det kommer att bli slutet för Putin. Det gör jag verkligen.

Det påminner mig om något Cameron Crowe sa i boken. Han nämner tanken på att dina foton fångar livet "som det är, när det presenterar sig, utan att lägga på dogmer eller agenda." I dagens värld är det något som har blivit allt svårare att få tag på. Hur viktig är det för fotografering?

GN: Jag vet inte om det är en viktig roll. Det är en viktig roll i mitt liv. Jag kan bara fortsätta på det som har hänt mig i mitt liv och fotografering är otroligt viktigt för mig. Det är en uttrycksform som jag värdesätter väldigt mycket.

I denna digitala tidsålder, vad är ett sant fotografi längre? Kom ihåg när Stalin luftborstade folk som var på bilden som han inte gillade? Det började då! Och nu Photoshop. Och vad är egentligen ett sant fotografi? Det börjar bli svårt.

Hur är det att se sig omkring idag och se hur alla med en telefon gör sig själva till amatörfotografer?

GN: 300 miljoner telefoner, 300 miljoner kameror... och 12 fotografer!

Nog sagt. På tal om digitalt, jag blev imponerad av att läsa boken av det arbete du har gjort för att förbättra digitalt tryck. När det digitala började bli mer och mer verklighet, hur var det för dig som fotograf – anpassade du dig villigt till det eller var du tvungen att anpassa dig till det?

GN: Första gången jag såg IRIS-skrivmaskinen blev jag kär i den. Det var $124,000 XNUMX. Jag köpte den direkt och upphävde garantin inom de första tio minuterna. Jag såg vad den kunde göra. Jag visste vad det skulle betyda för mig i mitt eget personliga liv när det gäller att få mina bilder tryckta på bästa sätt. Och nu är min första skrivare i Smithsonian Museum.

Uppenbarligen, som konstnär och som fotograf, är dessa medier där du ständigt försöker blicka framåt – du ser inte tillbaka. Men för att få ihop en sådan här kollektion ser man tillbaka – och lite djupare. Vad lärde du dig när du tittade tillbaka så?

GN: Jag har varit i situationer i mitt liv som jag har lyckats ta med min kamera och jag är otroligt nöjd med det jag såg i mitt liv. Och det vill jag dela med mig av – samma sak som musik.

Om jag skriver en ny låt är det första jag vill göra att spela den för min fru. Och så vill jag spela det för mitt team. Och så vill jag spela det för mina vänner. Och så, helt plötsligt, måste jag gå ut och spela det för folk.

Det är vad mitt liv är. Och jag är väldigt nöjd med det.

Hur viktigt är det att fortsätta blicka framåt och prova nya saker?

GN: Du måste vara vid liv. Du måste hela tiden gå framåt. Det finns inget du kan göra mycket åt det förflutna, vet du? Så låt oss fortsätta med morgondagen och dagen efter.

Låt oss göra detta till en fantastisk plats. Det här landet har en stor potential att vara ett otroligt land – och det är det på många sätt. Men på många sätt är det inte det.

Fotografi är en fantastisk form av berättande – precis som låtskrivande. Hur viktig är idén om berättande för allt du gör?

GN: Jag tycker att det är viktigt att dela bra saker, vet du?

Jag menar, den här världen börjar bli helt galen. Jag har varit här i över 50 år i Amerika. Jag har varit amerikansk medborgare i nästan 40 år. Och jag har aldrig sett det så här. Jag har aldrig sett folk så arga. Jag mår inte bra av det här landets framtid. Jag tror att jag ser ett imperium falla sönder.

Storytelling är en viktig del av din nuvarande turné i dessa intima platser. Hur har det varit att komma tillbaka på scenen efter de senaste två åren och dela historierna bakom låtarna?

GN: Jag fortsätter faktiskt en turné som jag var tvungen att stoppa. Jag hade en turné på 25 datum helt slutsåld och jag var tvungen att sluta efter de första fem showerna på grund av COVID. Så det jag gör nu är att fortsätta den turnén. Det är läskigt och uppfriskande.

För man vet aldrig, eller hur? Allt är en muskel – låtskriva, ta bilder, få din kropp i form. Allt är en muskel. Och det är samma sak med att uppträda. Det är en muskel som du måste hålla tränad och i bra form.

Efter två år var jag väldigt nöjd med hur vi spelade och hur vi skapade showen.

Berättelser, bilder, sånger – hur går man tillväga för att kuratera en sådan här show?

GN: Tja, till att börja med ändrade jag början av programmet helt. Jag kommer ut nu och gör [CSN:s] "Find the Cost of Freedom" akustisk med Shayne och Todd och går sedan direkt in i "Military Madness."

Ukraina är en stor del av mitt liv. Det är ett demokratiskt land och det håller på att slängas nu av en galning. Och så ändrade jag början av min show.

Jag tänker tillbaka på folktraditionen – jag tänker tillbaka på några av låtarna du har skrivit – och det fanns uppenbarligen en tid då en mycket viktig roll för musik var att ta upp det som hände i världen och provocera fram en intelligent konversation om det. Men det verkar som att det har blivit svårare och svårare att göra. Hur viktigt är det?

GN: Det måste spela en viktig roll. Artister och låtskrivare och musiker, vi måste spegla den tid vi lever i.

Tänk på "konstig frukt". Tänk på Billie Holiday som sjöng den låten för hela den tiden sedan. Vi måste spegla den tid vi lever i och det är vad jag gör. Och tyvärr är Trump och Putin en del av mitt liv.

En låt som "Strange Fruit" är utan tvekan mer relevant idag än den var då...

GN: Ännu mer.