Hur den indonesiske filmskaparen Makbul Mubarak gjorde en eftertrycklig debutfilm med "Självbiografi"

Regissören Makbul Mubarak har fått en bländande start med sin debutfilm, Självbiografi, efter att ha gjort ett byte från en karriär inom filmkritik och journalistik. Filmen är på ett gediget festivallopp, efter att ha fått sin världspremiär på Venedigs internationella filmfestival (där den vann FIPRESCIs kritikerpris för Orizzonti-sektionen) och en nordamerikansk premiär i Toronto. I oktober åker filmen till BFI London Film Festival och Busan International Film Festival.

"Vi gick direkt till premiären och var inte redo för ett så varmt svar", säger Mubarak om världspremiären i Venedig. "Folk såg ut att gillade filmen. De stannade till frågestunden, verkade väldigt nyfikna på filmen och det är en bra chans för oss att bjuda in dem att veta mer.” Världspremiären var ett oerhört känslosamt ögonblick för Självbiografi team. "En av våra skådespelare har skådespelat i 40 år och han kom till mig [efter premiären] och sa, 'Kanske det här var vad de 40 åren handlade om'."

Mubarak började skriva manus till Självbiografi 2016 och producenten Yulia Evina Bhara kom ombord ett år senare. Projektet gjorde sina rundor på den internationella kretsen av filminkubatorer och workshops som Torino Film Lab, SEAFIC i Thailand och Southeast Asian Film Lab i Singapore. Med Kevin Ardilova och Arswendy Bening Swara, Självbiografis samproduktionsländer inkluderar Indonesien, Frankrike, Tyskland, Polen, Singapore, Filippinerna och Qatar.

Med Covid-19-restriktioner sköts inspelningen till 2020 upp med ett år. – Det gav oss mer tid att förbereda oss. Vi använde tiden till repetitioner och spanade efter bättre platser”, berättade Mubarak. "Jag tycker att det är en välsignelse i förklädd."

Beläget i en indonesisk lantlig stad, Självbiografi berättar historien om Rakib, en hushållerska i en herrgård som tillhör Purna, en pensionerad general vars familj Rakibs klan har tjänat i århundraden. Rakibs pappa sitter i fängelse medan hans bror är utomlands för att arbeta, och lämnar bara Rakib och Purna i varandras sällskap.

"Det är väldigt vanligt i Indonesien att mäktiga människor [har hushållerskor] eftersom de har många hus och behöver någon som tar hand om dem. Det finns ett koncept av lojalitet eftersom denna mäktiga familj kommer att ha en underordnad familj som arbetar för dem genom generationer”, förklarar Mubarak. "Det finns inget kontrakt eftersom det är ett blodkontrakt. Familjen kommer att skicka barnen [till den anställda familjen] till skolan och ta hand om dem, i utbyte mot arbetet. Det är faktiskt en väldigt feodal struktur. Det finns fortfarande och jag tycker att det här förhållandet är väldigt fascinerande, när jag pratar om maktklyftor och hierarkier i vårt samhälle.”

För Mubarak, Självbiografi är också ett radikalt historiskt projekt som undersöker det kulturella och känslomässiga trauma som Suhartos diktatur tillfogar. "Jag var åtta år när diktaturen kollapsade men på något sätt känner jag att strukturerna, atmosfären, makten och hierarkin fortfarande är desamma", säger Mubarak. ”Det är ett olöst trauma. Vi kan fortfarande se såret. Det fanns ingen upplösning. Det är därför jag tror att artister hela tiden kom tillbaka till den här perioden eftersom det finns så många historier att berätta.”

När han skrev och gjorde filmen, drog Mubarak från sin moraliska kamp med sin fars tidigare jobb som tjänsteman under Suhartos regim. Dessa etiska frågor om delaktighet, lojalitet och rättvisa dyker upp genom Rakibs position som anställd i Purnas herrgård.

"Rakib bär inte bara bördan av personlig skuld, utan också historiens börda. Han blir monstret som han [tidigare] hade gjort motstånd”, säger Mubarak. ”Om du går på museer i Indonesien så ställer de inte ut den perioden. Det finns ett tomt utrymme i historien. Det är därför konsten för oss är museet. Det fyller det tomma utrymmet så att vi har några verktyg att minnas med. Det är ett bra sätt att hantera traumat, speciellt när du kan känna att regeringen försöker kontrollera hur du minns.”

Mubarak fick sin utbildning vid School of Film, TV and Multimedia vid Korea National University of Arts 2014. "Korea var trevligt eftersom de är väldigt disciplinerade och det hjälpte mig att bli mer systematisk", säger Mubarak. ”För manusförfattarskap lärde jag mig att vara systematisk med vad man vill säga. Du kanske vill säga en massa saker, men folk behöver inte höra allt.”