Jim Kerr på det nya Simple Minds-albumet "Direction Of The Heart", bibehåller optimism

Med livemusik från bordet i nästan två år blev perioden av tidig karantän mitt i pandemin en kreativ tid för Simple Minds frontmannen Jim Kerr, som satte igång med gruppens 19:e studioalbum Hjärtats riktning. Paret skrev på Sicilien med den medgrundande gitarristen Charlie Burchill och skapade en samling av elva nya låtar.

"Jag tror att det inte finns några distraktioner, jag tror att det finns en nivå av engagemang i skivan," sa Kerr. "Och vi sparkade däcken mer än vi kanske har gjort tidigare. När saker och ting började låta bra, var det som "Ja, hur kan vi göra det bra?" Och man utsätter sig inte alltid för det. Oavsett om vi gjorde det bra eller inte? Andra kan döma. Andra kommer att döma! Men det gav ett engagemang för skivan som jag tror att musiken har haft nytta av.”

Det nya albumets omslag visar en gasmask som ställs mot blommor, och finner skönhet även i osäkerhet. De nya låtarna återspeglar det och bibehåller en känsla av optimism trots omständigheterna Hjärtats riktning föddes.

Utöver de helt nya spåren hade några få sparkat runt lite. "Act of Love" är den allra första låten som Simple Minds någonsin framfört live, och hittar ett hem på ett nytt album som binder samman 45 år av Simple Minds historia.

"Om du gillar Simple Minds, om du gillar sånt, vågar vi säga att skivan är i ett slags sweet spot, där vi lyckades, tror jag, frammana de där tidigare dagarna", sa Kerr. "Du kan inte gå tillbaka - det var då, det här är nu - men på något sätt kan du framkalla och gifta dig med upplevelsen, förhoppningsvis, någon form av visdom eller någon syn som vi har nu, såväl som låtar som hänför sig till vad som händer. på i världens bakgrund för tillfället”, förklarade han. "Det låter lite högt... Men det är vad vi vill att folk ska tycka."

Jag pratade med Jim Kerr om optimismen som informerar Hjärtats riktning (nu tillgänglig via BMG i vanliga och lyxiga format på CD, vinyl eller kassett och via streamingtjänster), återvänder till scenen efter två års uppsägning och 45 år med Simple Minds. En utskrift av vårt telefonsamtal, lätt redigerad för längd och tydlighet, följer nedan.

Så jag är nyfiken på tidslinjen här – jag vet att du och Charlie kunde träffas och arbeta tillsammans på Sicilien. Och jag vet att några av de här låtarna hade tjatat om ett tag. Skrevs resten verkligen under karantänen?

JIM KERR: Sättet vi jobbar på är det inte så mycket att vi skriver för ett album. När vi inte turnerar skriver vi alltid. Och sedan när det är dags för album, tittar vi i valven och vi säger: "Vilken typ av skiva ska vi göra? Kommer det att bli en stämningsfull skiva? Ska det bli en rytmisk skiva? Eller blir det mer elektro?” Uppenbarligen är huvudsaken fortfarande melodierna. Men baserat på atmosfären och sånt, kommer vi typ säga "Den här. Den."

Ett mer direkt svar på din fråga är förmodligen att ungefär hälften av låtarna verkligen började ta form under skivan, medan det skulle ha varit en tre-fyra som hade sparkat runt ett tag och väntat på deras ögonblick. Ibland tycker vi att det är ganska fascinerande hur en låt hittar sitt ögonblick – eller inte gör det.

Ett tema jag känner att jag tog upp när jag lyssnade på Hjärtats riktning är att kärlek typ kan övervinna vad som helst. Det verkar verkligen starta albumet i "Vision Thing." Är det korrekt att säga det?

JK: Det låter korkat. Och du vill dra dig för att säga det. Men jag antar att det är det. Till och med spåret på albumet som vi skrev när vi var 18 år gamla: "Act of Love." Det är precis kärnan i det vi gör. Det är där. Det finns inget mer korkat sätt att beskriva det, men det finns inget sannare sätt. Det har varit ett kall. Det har varit en dedikation. Vi har varit förbannat välsignade att ha det här livet i musik, inom musik. Och jag tror att det i kombination med – inte så mycket en solig läggning utan vi är födda optimister. Du måste vara jag tror för att göra musik – eller göra musik och tro att någon kommer bry sig om det utanför dig. Och det är så vi har spenderat våra liv.

Jag går upp på morgonen varje morgon och tänker: "Det här är jättebra, bara att vara vid liv." Jag är inte så säker vid middagstid! Men det är min karaktär. Och jag måste säga att musiken jag får jobba med från killarna, den verkar matcha det jag känner. Det finns en glädje i vissa av dessa låtar även utan orden. Och det är mer en fråga om att försöka matcha orden med vad jag känner att pågår där.

Du nämner den optimismen. Det finns där i "First you Jump" – idén om att övervinna dessa galna tider. Uppenbarligen föddes albumet ur ett osäkert politiskt klimat och en pandemi och alla dessa saker. Men det slår ändå an det där optimistiska ackordet. Hur viktigt var det?

JK: Tja, jag skrattade för att repliken – och den blev liksom mer av ett skämt – men repliken som vi bidrog till pressmeddelandet, den sista raden var: "Vi försökte göra en feelgood-skiva i de värsta tiderna .” Jag insåg senare att det lät mer som något Mel Brooks skulle skriva. Men det var det som pågick där.

Det var ganska häpnadsväckande, upplevelsen av dessa [karantän] år. Till och med nu, när man ser tillbaka – även om det fortfarande är i luften – är det svårt att föreställa sig att något av det har pågått. Men det gjorde det. Jag gillar samtalet där du går, "Ja, men vad var det som var bra med det?" För vi vet alla de dåliga sakerna. Vad sägs om några bra saker?

När vi var 18 och 19 var allt vi ville göra musik. Vi skulle klara det 24 timmar om dygnet. Det fanns inget annat i våra liv. Det fanns inget att förlora. Det var drogen. Vi ville bara vara i ett replokal. Och om vi hade pengar att betala för ett replokal skulle vi vara där 24 timmar om dygnet.

Snabbspolning framåt... Du är lite äldre. Du har lite pengar och ett bra liv. Stränder där nere. Och du har skyldigheter. Du måste se barnen. Och du måste se barnbarnen. Du måste träffa din mäklare. Du är helt enkelt inte så engagerad som du brukade vara. Den som säger att de är det är en lögnare.

Men … lågt och se, när den där [pandemin] grejen började, fanns det inget annat att göra! Du kunde inte ens se fotboll! Det var som, "jag antar att vi måste gå till jobbet då?" Lyckligtvis är det ett arbete som vi älskar. Det var fantastiskt att ha den här världen att fly in i.

Det finns låtar på det nya albumet som speglar tiden. En som verkar göra det, åtminstone i titeln, är "Who Killed Truth." Hur viktigt var det att slå an den tonen?

JK: Jag tycker att det är en vacker fras: vem dödade sanningen? Det är nästan Shakespeare eller något. Jag vet att det har använts i någon av den sortens politiska diskurser. Och det sammanfattar liksom dikotomien om var vi får våra media nu för tiden och kan du tro något? Du brukade säga "det är soligt ute." Och folk skulle säga, "Ja det är det." Och nu säger folk, "Jag vet inte... Tror du det? Jag antar att allt beror på..."

När jag blir äldre ser jag det så här – det är inte så mycket att "Hej, det här är låtar med ett budskap." Det är kanske låtar som speglar de frågor som finns i luften av många människor som spenderar tid på att tänka på dessa saker.

Du nämnde "Act of Love". Tematiskt stämmer det riktigt bra med den här skivan. Och du förblev ganska trogen den ursprungliga versionen av den. Det är inte radikalt omarbetat. På ett konstigt sätt, binder införandet av den låten ihop 45 år av Simple Minds?

JK: Jag tror att det gör det. Det var ganska gulligt hur det kom ut. "Act of Love" var den allra första låten vi spelade live på vår allra första Simple Minds-spelning i januari 1978. När ingen kände oss. Vi gick upp på scenen till ljudet av våra egna fötter. Och Charlie slog det där riffet. Jag tänkte bara, "vi ska sträcka... vi ska sträcka hit." För redan då lät det bra.

Ett år senare, när vi hade ett skivkontrakt, var vi uttråkade. Vi hade gått vidare. Och "Act of Love" blev shuntad. "Ah, vi kommer tillbaka till det någon dag." Låg och se, för några år sedan dök "Act of Love" upp på nätet. Och det var en DJ som hade satt ihop det här med riffet från låten. Det var inte så mycket att det han gjorde var bra. Men det återinförde riffet för oss. Och vi tänkte, "det är dags att gå tillbaka till det här..." Och det är inte radikalt annorlunda. Även om vi kom på, tror jag, en mycket starkare refräng. Och jag skulle vilja tro att det är att vara mer erfarna låtskrivare och så vidare.

Men det finns en sak där vi bara kände att låten hade hittat sitt ögonblick igen. Om du hade satsat på mig för tre år sedan att det skulle hända, skulle jag ha sagt att det aldrig kommer att hända. Men många delar av vår berättelse verkar bara utvecklas som de vill utvecklas.

Hur var det att äntligen komma tillbaka på scenen inför riktiga fans efter den där tvååriga uppsägningen?

JK: Plötsligt, när det var igång igen, kämpade alla efter tillgänglighet och det visade sig att vår allra första spelning var Wembley Arena – en slutsåld Wembley Arena – som aldrig ens hade spelat en ton. Jag tror att vi hade två dagars repetition. Jag hade en timme. Och det var som att vi skulle fortsätta och säga till publiken: "Goda nyheter och dåliga nyheter... Vi är tillbaka! De dåliga nyheterna? Vi kanske behöver dig ikväll!"

Men det gick av som en låda med fyrverkerier. Det var bara bra. Och du kunde definitivt känna det. Det har tillkommit en extra lust till förfarandet under de senaste månaderna.

En av de saker jag insåg att jag tog för givet när det försvann är sättet som livemusik för människor samman och förbinder människor. Jag missade det. Hur viktig är det för musik att spela?

JK: Absolut. Det är bara så få saker där människor träffas församlingsmässigt så. Du går till en idrottsarena och en sida är det här kriget egentligen. Så det räknas inte. Kyrka? Tja, där vi kommer ifrån är kyrkorna tomma. Ingen åker dit längre – och det har ingenting med covid att göra. Men du går in där och de här människorna – något händer. Något händer definitivt.

Först och främst, när musiken slår in, överskrider människor vad som händer i deras liv under de där par timmarna. Och det är ingen kliché. Man ser det på kroppsspråket. I slutet av kvällen kramar vuxna män varandra gråtande för att du spelade en sällsynt B-sida. Väldigt få saker kan göra det.

Vilken fantastisk grej musik är.

MER FRÅN FORBESJim Kerr av Simple Minds On Story Behind "Don't You (Forget About Me)" och ny Simple Minds MusicBy Jim Ryan

Simple Minds är född ur punkrocken. Och ingen från den världen såg framåt och tänkte, "kommer det här fortfarande att vara en grej om 45 år?" Men här är du. Hur är det att betrakta Simple Minds i dessa termer?

JK: Allt har förändrats. Och ändå får vi en kick av att också titta på det omväxlande där ingenting har förändrats.

Punkrocken var bara fantastisk. Det slog sönder väggarna. Plötsligt hade galningarna tillträde. De hade nycklarna till tornet. Och det hade aldrig hänt förut – absolut inte i Storbritannien Tanken på att du kunde göra din egen lilla skiva, bilda ditt eget band och skriva dina låtar och någon kille kanske spelar den på radio och någon i New York kanske hör den och bjuder in du... Vi var de lyckligaste människorna som var i den åldern vid den tiden när den här saken kom.

Kärnan i det var den här hemmagjorda saken, att du kunde göra det själv – DIY. Tja, 40 år senare är Charlie och jag i ett rum [inspelning] och det är DIY. Han är nere på golvet och kopplar in saker. Det finns inga ingenjörer. Inga producenter. Vi måste bara lösa det med vår egen intelligens – precis som vi var när vi var 18. Jag skulle gå över till hans hus eller så skulle han komma över till mitt. Och vi satt där och försökte lösa saker. Och vi är glada över att kunna lösa det här.

Det är lite svårt att säga att vi är punkrock – men vi är fortfarande väldigt mycket DIY. Och det är så vi fungerar. Så från det finns det fortfarande en koppling till dessa rötter.