Jobbens styrka håller inte

Ett tag har en stark jobbbild trotsat andra bevis på en avmattande ekonomi, kanske till och med en lågkonjunktur. Före valet, när Vita huset desperat behövde avleda påståenden om lågkonjunktur, pekade det ibland på tekniska detaljer men mestadels på låga arbetslöshetssiffror och historiskt höga anställningar. Nu när valet är över kan det bli lättare för alla att möta verkligheten. Ekonomiska signaler säger försvagning och, om inte recession, att ekonomin går i den riktningen. Samtidigt ger nyheter från arbetsmarknaden som mest en svag motsignal.

Utanför jobbbilden är tecken på ekonomisk svaghet, på en inte direkt lågkonjunktur obestridliga. Den reala bruttonationalprodukten (BNP) sjönk under årets två första kvartal. För många är det definitionen av lågkonjunktur. Även om real BNP steg blygsamt under tredje kvartalet, gjorde varken den årliga tillväxttakten på 3.2 % eller mönstret i detalj mycket för att motsäga den svaghet som beskrevs tidigare under året.

Annars är tecken på svaghet utbredda. Nyköpen av bostäder har minskat med cirka 23 % sedan årsskiftet. Bostadsbyggandet, mätt i nystartade bostäder, har under samma tid minskat med cirka 27 %. Konsumenten har hållit i balans men har bromsat utgifterna avsevärt. I reala termer ökade sådana utgifter med knappt över en årlig takt på 1.0 % under de senaste två månaderna, mindre än hälften av den genomsnittliga räntan på över 3.0 % under andra halvåret 2021. Konsumenten skulle troligen ha avtagit mer om det inte var så att inflationen inducerat hushållen att köpa innan priserna stiger igen. Företagens investeringar har också avtagit. Under andra och tredje kvartalet växte den med endast 3.2 % årlig takt i reala termer, klart under tillväxttakten på 7.9 under årets första kvartal.

För att vara säker tycks arbetsmarknaden måla upp en annan bild. I november växte till exempel sysselsättningen med 263,000 3.7, en stark siffra med historiska mått mätt. Arbetslösheten förblev låg på 535,000 % av arbetskraften. Om sådana nyheter kan väcka tvivel om andra tecken på svaghet, dämpar tre överväganden kraften i ett sådant motargument. För det första har sysselsättningstillväxten avtagit. November månads anställning var bara ungefär hälften av den 24 XNUMX månatliga anställningsfrekvensen i genomsnitt under årets första tre månader. I denna takt av förfall kommer de första månaderna nästa år knappast att erbjuda mycket uppmuntran. För det andra är en nyligen genomförd rapport från Bureau of Labor Statistics om sysselsättning från stat för stat. Den visade att arbetslösheten bara sjönk i en stat och steg i XNUMX. Siffrorna är fortfarande historiskt låga, men förändringens riktning är olycksbådande.

Mest övertygande är kanske det historiska rekordet som visar hur det tar ett tag för arbetsmarknaden att försvagas i en vikande ekonomi (och stärkas i en förbättrad). Sådana förseningar är rimliga. Arbetsgivare kommer att vänta på bekräftelse på en avmattning innan de går igenom en smärtsam och dyr uppsägningsrunda och väntar på samma sätt på bekräftelse på tillväxt innan de går in i en anställningsrunda. Detta eftersläpningsmönster vacklar sällan om aldrig i över 70 års data om ekonomiska cykler. Om något har eftersläpningen blivit mer uttalad under de senaste cyklerna.

Under den stora lågkonjunkturen 2008-09, till exempel, nådde arbetslösheten 4.4 % i mars 2007 och förblev låg även när ekonomin närmade sig recessionens början i januari 2008. Till en början steg den långsamt. Det tog sju månader efter att lågkonjunkturen började, fram till augusti 2008, att komma över 6.0 %. När lågkonjunkturen upphörde i juni 2009 hade arbetslösheten stigit till 9.5 %. Sedan, även när ekonomin började återhämta sig, fortsatte arbetslösheten att stiga och nådde nästan 10 % i september 2009. Jobben släpade så efter återhämtningen att arbetslösheten låg kvar över 9.0 % fram till september 2011.

Ett liknande mönster är uppenbart i uppgifterna om den mildare lågkonjunkturen 2001. Arbetslösheten nådde den lägsta nivån 3.9 % i november 2000 och kröp bara upp till 4.4 % när ekonomin försvagades och gick in i recession i maj 2001. Arbetslösheten steg till 5.5 % eftersom lågkonjunkturen slutade i november samma år men fortsatte att stiga och nådde 6.3 % 19 månader senare i juni 2003.

Historien upprepar sig aldrig exakt, men den hävdar att den fortfarande till synes starka arbetsmarknaden inte är någon anledning att avfärda andra tecken på ekonomisk svaghet. Det kommer att ta lång tid för de fina statistikerna vid National Bureau of Economic Research att säga när USA gick in i och ut ur lågkonjunktur den här gången. Under tiden säger bevisen, om inte helt bortom cavil, att ekonomin, om den ännu inte är i recession, pekar mot en.