Nope hittar uppfriskande överraskningar i klassiska troper i One Stellar Horror Entry

Från Roswell till The Twilight Zone för så många 1950-tals sci-fi-klassiker har bilden av det "flygande tefatet" bränt sig fast på Hollywoods och det allmänna medvetandets kollektiva medvetande. Det är en tidlös modern bild som lovar "små gröna män" och The Truth being Out There. Hos Jordan Peele Nej, en UFO-observation ger en utforskning av den rovdjuriga sidan av underhållningsindustrin, samtidigt som den blir något helt annat i Peeles händer. Nej är Peele som mest fantasifull, en berättelse om två karaktärer som vägrar att bli fastnade från en regissör som vägrar detsamma. Det är en stor, överraskande utveckling av den klassiska Hollywood UFO-historien i rätt kosmiska dimensioner. Det är bra, och vad du än förväntar dig kommer du förmodligen att ha fel.

Nej Daniel Kaluuya och Keke Palmer i huvudrollerna som OJ och Emerald Haywood, syskon som arbetar för att hålla familjens hästranch i Hollywood vid liv efter att flygskräp tragiskt dödat deras far, Otis (Keith David). Paret kommer att misstänka att det är något fel i himlen ovanför (något av en UFO-variant) och försöker fånga vad det än är på film. De tar hjälp av den lokala Frys tekniker Angel Torres och DP Antlers Holst (Michael Wincott) för att hjälpa till att fånga synen på de mystiska flygfenomenen, medan den närliggande före detta barnstjärnan Ricky "Jupe" Park upprätthåller den närliggande attraktionen "Jupiter's Claim", direkt i området. bråk av vad som händer.

En sak som Nej gör helt klart är att Peele är en filmskapare med olika intressen och influenser, och en som vägrar att bli förkyld. Folk som letar efter bara en uppstötning av honom filmografi kommer att bli besviken, och han gör dem besvikna med flit – det är hans största, djärvaste, största risktagande hittills, och i det stora hela sätter han landningen i en film som fortsätter att överraska allt eftersom den utvecklas. Det avgår från hans tidigare ansträngningar och respektfullt gör nya saker med gamla troper, samtidigt som de subtilt kritiserar både underhållningsindustrins benägenhet att tugga i sig och spotta ut folk och ansträngningarna från de som försöker "blidka" systemet. Du kan inte blidka rovdjur, det fungerar bara inte.

Skådespelarna här landar alla sina framträdanden bra, med Kaluuyas OJ skickligt framförd som en traumatiserad son som försöker hålla ihop ranchen, medan han kommer till sin rätt under filmens gång. Keke Palmers Emerald är en fröjd att se, med massor av karisma på skärmen och en del av filmens bästa humor (den som har sett trailers borde inte bli förvånad). Paret har en stark, växande kemi som verkligen driver filmens hjärta framåt.

Steven Yeuns Ricky Park är en spännande karaktär med mycket charm. Hans bakgrund som en före detta barnstjärna som förvandlade en tragedi till en ny karriär – ett verkligt ”work the system for profit” sorts herre – ger en intressant kontrast från våra stora huvudpersoner. Slutligen, Brandon Pereas Angel Torres är en härlig balans mellan humor och seriös, och Michael Wincotts Anglers Holst är precis den gruffa, begåvade DP vi alla i hemlighet behöver i varje film – han är rolig, och alla de stora skådespelarna spelar bra mot varandra.

Det sista "vad" av vad som händer kommer inte att förstöras här, men det är en ögonöppnare, imponerande fantasifullt och mycket annorlunda än det mesta du kanske har sett tidigare. Ändå är det en okomplicerad berättelse (jag vet att dessa beskrivningar verkar motsägelsefulla, det kommer att vara vettigt efter visning) med enkla motiv som står inför en unik utmaning från andra världen. Det bästa med finalen är att den har en sann känsla för skala. Vi har en mängd superhjälteberättelser och blockbuster-wannabes, visst, men så många av dem ses platt trots spjutspetsteknik eller vilar på hektiska finaler som har massor av VFX men du känner aldrig slutsatsens tyngd. Inte så här. Slutet har djup och skala över, och du känner dig verkligen som något större än den vanliga mänskliga upplevelsen har bevittnats. Det är känslan som den filmiska konstformen skapades för.

Även om filmen som helhet är framgångsrik och slutet är en fantastisk, landar inte alla delar av filmen i lika hög grad. Början har ett ganska långsamt tempo, och historien känns inte riktigt fäst förrän syskonen börjar installera kameror. Även då känns några av de tidiga missriktarna lite mer som spänningsminskningar snarare än som eskalerande missriktningar, men när det väl väl kommer igång går historien i växel för en överlag tillfredsställande åktur.

De största narrativa frågorna kommer från Ricky Parks berättelse. Det passar in tematiskt (och Steven Yeun är en dygd i vilken berättelse som helst) men det känns lite i motsats till det övergripande narrativet. Det är svårt att diskutera utan fullständiga spoilers, men även från trailers upptäcker vi att Jupiter's Claim säljer främmande figurer, en udda sak för en västerländsk destination i mitten av ingenstans, så när UFO:t anländer till Haywoods ranch, tänkte de inte på fråga sin granne, som de har haft vanliga affärer med, om det? Dessutom, även om karaktärerna själva är skickligt spelade, känns ett antal av dem mer statiska än man skulle kunna hoppas.

If Nej är en demonstration av vad Peele kommer att göra med en ännu blankare blancocheck och villkorslös kreativ carte blanche, då är det en spännande framgångssaga. Det är en berättelse med en enkel kärna, men en som magiskt hittar ett sätt att respektfullt ta den klassiska UFO-sagan och göra något genuint nytt med den. Det går inte ihop så rent i takt och handling som det kunde, men det förblir ett uppfinningsrikt, storslaget riff på gamla troper, uppbackad av en begåvad skådespelare. Filmen är på toppnivå, med genomtänkta, minnesvärda tagningsval genomgående och en uppfinningsrik final som den här recensenten inte kommer att glömma. Kanske viktigast av allt, i en tid med ack så många uppföljare, omstarter och remakes är det något överraskande och nytt. Kort sagt, ska du se Nej? Japp.

Nej landar på bio 22 juli 2022.