Oljeproducenter levererar verklighetskontroll vid klimattoppmötet COP27

Klimatkonferensen COP27 i Egypten har varit tuff pulka för klimataktivister. Oron för energisäkerhet och brist på traditionella fossila bränslen – som fortfarande driver den stora majoriteten av den globala ekonomin – stjäl med rätta showen.

Du vet att det är dåligt när EU:s klimatchef blir förnuftets röst om energisäkerhet.

"Om vi ​​inte kan få våra medborgare och industrier genom vintern kommer det inte att finnas någon klimatpolitik kvar", sa Franz Timmerman innan sin resa till semesterorten Sharm el-Sheikh för FN:s årliga klimatkonfab.

Dagens energikris, förstärkt av Rysslands invasion av Ukraina i februari, har väckt välbehövliga frågor om takten i energiomställningen och illustrerat hur långt borta världen är från att få bort fossila bränslen.

Europeiska ledare anklagas för att gå tillbaka på sina gröna ambitioner att söka efter import av olja och LNG och återöppna eller förlänga livslängden för kolkraftverk när de försöker hantera den plötsliga förlusten av ryska försörjningar.

Tillrättavisningarna kommer från alla håll. Miljögrupper och klimataktivister vill se en snabb utfasning av fossila bränslen, medan de till höger känner sig berättigade i sitt motstånd mot den snabba övergångsväg som Europa valde.

Sanningen är att EU har accelererat sina riktmärken för avkarbonisering sedan kriget i Ukraina startade. Men detta ändrar inte det faktum att Europa inte fullt ut kan ersätta rysk gasledningsgas med vind- och solenergi.

"Du kan inte över en natt ersätta det med förnybara energikällor - det tar tid", sa Timmermans. Så det är uppenbart att på grund av dessa två skäl kommer vi att behöva leta efter alternativa källor till fossila bränslen under denna mellanperiod."

Det kapslar in energiövergångsdilemmat i ett nötskal. Mer fossila bränslen kommer att behövas för att driva den globala ekonomin i många år framöver, eftersom det kommer att ta årtionden för energiomställningen att utvecklas.

Men även med bevisen som stirrar dem i ansiktet i Europa, kan vissa västerländska ledare och klimataktivister fortfarande inte acceptera detta.

USA:s president Joe Biden har varit en av de värsta förövarna. "Inga mer borrning," sa Biden vid ett politiskt möte för guvernör Kathy Hochul (D-NY) i söndags. "Det finns ingen mer borrning. Jag har inte bildat någon ny borrning.”

Presidenten skryter med sina ansträngningar att blockera ny olje- och gasborrning på federala landområden även när han söker mer utbud för att sänka oljepriserna och hjälper Europa att ta sig igenom vintern. Det är hyckleri på högsta nivå.

Den goda nyheten är att, till skillnad från tidigare COP-möten, inkluderar denna representanter från olje- och gasproducenter för att balansera samtalet.

Producenterna betonar att klimatdiskussionen ska handla om att eliminera de utsläpp som orsakar den globala uppvärmningen, inte om fossila bränslen.

Industrin kan dekarbona fossila bränslen genom att skala upp tekniker som avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) och väte eller genom att använda naturbaserade offsets.

Det skulle dramatiskt minska olje- och gasindustrins koldioxidavtryck när världen gradvis övergår till alternativ med låga koldioxidutsläpp, inklusive förnybara energikällor och elfordon. Det är en förnuftig väg framåt som undviker den abrupta övergången som har satt Europas ekonomi på randen.

Säga vad du vill om regimerna i Saudiarabien, världens största oljeexportör, och Kina, dess största oljeimportör. Deras auktoritära regeringar och dåliga resultat när det gäller mänskliga rättigheter är obestridliga.

Men dessa två nationer har också viktiga insikter om framtiden för globala energimarknader. Och båda sägs ha pressat tillbaka insatserna vid COP27 för ett "arbetsprogram" som skulle driva på för snabbare utsläppsminskningar under åren fram till 2030. Det beror förmodligen på att efterfrågan på olja och gas förväntas växa fram till 2030 samtidigt som en kronisk underinvestering i ny olja och gas leveranserna kvarstår.

Enkelt uttryckt ser världens största oljeexportör och importör en farlig obalans uppbyggd.

Oljepriset är redan nära 100 dollar per fat trots att den globala ekonomin är på väg mot recession. Naturgaspriserna är ännu högre i fatekvivalenta termer i de flesta regioner världen över.

Den nuvarande klimatdebatten kräver en mer balanserad syn på energiomställningen. Låt oss hoppas att COP27 i Egypten, en stor naturgasproducent med ambitioner att försörja Europa under de kommande åren, visar sig vara toppmötet som ger denna verklighetskontroll.