Politiska risker och hobbesisk krigföring komplicerar den libyska gasförsörjningen för Europa

I tio år, sedan 2011, har Libyen lidit av ett hobbesianskt tillstånd av allas krig mot alla. Kaos, våld och krigföring försämrade Libyens olje- och gasförsörjning massivt. År 2010 producerade Libyen i genomsnitt 300 miljoner fat per dag jämfört med 2021, endast cirka 100 miljoner fat per dag. Eftersom Europas naturgasstabilitet är ifrågasatt är Libyen, en potentiell lösning, fortfarande plågat av kaos och korruption.

Krisen fördjupas, eftersom arméns överkommando hyllade beslutet från parlamentet i Tripoli att välja Fathi Bashagha till premiärminister för landets nya regering medan den nuvarande premiärministern Abdul al-Hamid Dabiba förklarade det olagligt och hotade att inte avgå tills nästa val äger rum.

Europa är den primära marknaden för libyska kolväten och kan dra nytta av libysk gas. Den nuvarande infrastrukturen på plats, såsom Greenstream 32-tums pipeline, är dock relativt liten. Det är en transnationell undervattensledning som levererar gas från Wafafältet nära den algeriska gränsen djupt inne i öknen, och från Bahr Essalamfältet till Sicilien, Italien, är relativt liten. På toppen levererade den nästan 12 bcm/a.

Eftersom efterfrågan på olja och gas ökar och Libyen fortsätter att ha värdefull petroleum på grund av dess höga kvalitet och låga kostnad för utvinning, samt 40 % av naturgasreserverna i Afrika – med ökad infrastruktur och stabilitet, Libyen, tillsammans med Algeriet, Azerbajdzjan, EastMed-rörledningen och LNG-import, skulle kunna fungera som ett delsvar för det europeiska gasunderskottet och krisen. 

Den politiska instabilitet som har skakat Libyen sedan 2011 började med den ogenomtänkta NATO-operationen för att avlägsna diktatorn Muammar Gaddafi. Långt ifrån en ängel var den flamboyante Gaddafi en terrorismanhängare som tog ansvar för bombningen av Pan Am flight 103 som exploderade över Lockerbie, Skottland och dödade 270 1988. Gaddafi var en förtryckande tyrann, men hans fall skapade ett maktvakuum som har kastat landet i kaos.

Natooperationen som tog bort honom involverade dock massiva bombningar och landkrig som ledde till en total kollaps av centralregeringen och olje- och gasproduktionen. Som ett resultat har stamkrigföring och konkurrerande maktcentra uppstått.  

Eftersom den libyska regeringen är splittrad och möts av ständig konflikt, kämpar de för att ge garantier för att olje- och gasinfrastrukturen fungerar. Dess första stängning var 2011 -2012 på grund av det libyska inbördeskriget. En ytterligare protest följde på detta i slutet av 2014 – Amazigh (berber) demonstranter tog över hamnen i Mellitah och stängde effektivt av Greenstream-ledningen. Vid tiden för stängningen var rörledningens kapacitet nere på 15.9 miljoner kubikmeter per dag. Andra rörledningar från Libyen drabbades också av avbrott i oktober 2021. Es Sider-ledningsproduktionen minskade med 72 % efter att en läcka upptäcktes. 

I december 2014 och januari 2016 attackerade milisstyrkor med Ibrahim Jedran i spetsen landets största oljeexporthamn, Sidra. Dessa attacker har allvarligt påverkat landets produktion och export av olja. Den libyska allmänna opinionen var störd över att produktionen och administrationen av petroleum var i händerna på milisstyrkorna. Haftar tog över oljefälten igen i januari 2022, vilket minskade produktionsmarginalerna.  

Det politiska kaoset har också öppnat dörrarna för Libyen att fungera som sista anhalt på en större trafikled söder om Sahara till Europa, vilket leder till en stor mängd gängaktiviteter, grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och hundratals människoliv förlorade i olyckor eller olyckor våld.  

Libyens hobbesiska politiska malström har lockat till sig internationella aktörer i åratal, särskilt nyckelspelare som USA, större delen av EU, Turkiet och Qatar, och Förenade Arabemiraten, Frankrike, Ryssland och Egypten som finner sig själva stödja maktens motsatta ändar.  

Turkiet och Qatar har visat sitt stöd för premiärministern och presidentrådet i Tripoli, där Förenade Arabemiraten, Ryssland och Egypten stöder parlamentet i Tobruk. Båda sidor av denna konflikt har fått hjälp och vapen från sina internationella partners. 

Turkiet och Förenade Arabemiraten har båda öppet trotsat det internationella vapenembargot och sålt militär utrustning till sina respektive sidor, och därmed fortsatt konflikten.

En nyckelfigur i konflikten är "fältmarskalken" Khalifa Haftar, som en gång var en CIA-tillgång. Generalen är baserad på Tobruk och får stöd från det libyska parlamentet. 

Haftar är en powermonger som har försökt etablera sig som den nya Gaddafi. Till exempel, mellan april 2019 och juni 2020, mobiliserade Haftar den libyska nationella armén (LNA) för att föra fram en 14-månaders offensiv mot den internationellt erkända regeringen i Tripoli. En ytterligare attack följde på detta 2021 – båda misslyckades. Mer nyligen, i januari 2022, rapporterades Haftar vara ansvarig för oljeblockaden i östra oljefält, vilket ytterligare hindrade produktionen.

Den amerikanska kongressen antog Libyen Stabilization Act. Denna lag ger laglig befogenhet till en verkställande order från 2016 som inför sanktioner för egendoms- och visumspärr mot personer som bidrar till våldet i Libyen, inklusive Haftar. Senare under 2020 antog det amerikanska finansdepartementet en lag om ekonomiska sanktioner för att blockera alla medel, varor eller tjänster till Haftar och hans medarbetare. USA har svartlistat Haftar för hans fortsatta kränkningar av de mänskliga rättigheterna, tortyr och påtvingade försvinnanden medan han fortsätter sin jakt på makt.  

EU, som bär det moraliska ansvaret för Libyens framtid och där har bestående ekonomiska intressen och migrationskontrollintressen, misslyckas med att sätta meningsfulla sanktioner mot Haftar. Europeiska företag upprätthåller ekonomiska relationer med Haftars nära medarbetare och använder frontföretag för att handla med kolväten på den svarta marknaden. Haftars oljeexportintäkter stärker hans militära grepp.

För att komma till rätta med bristerna i internationell politik gentemot Libyen antog kongressen den 27 januari 2022 åtgärder som kan hjälpa libyerna i deras kamp med det pågående politiska krisen och våldet. Ändringar infördes i lagen om nationella försvarstillstånd för räkenskapsåret 2022, vilket skulle kräva en översikt och ökade sanktioner mot länder som bryter mot vapenembargot.

Haftar och de krigförande regeringsfraktionerna utgör ett betydande hinder för fred och säkerhet i Libyen. Dess olje- och gasutveckling är nödvändig för välståndet för dess mycket lidande folk. Som sådan bör USA, dess allierade i Europa och Mellanöstern och andra aktörer arbeta flitigt för att stabilisera landet och tillåta en konsensusregering att växa fram.

Det internationella samfundet har en moralisk skyldighet och ett ekonomiskt intresse att återställa fred i Libyen. Hittills överraskande har EU-medlemmarna avstått från att införa bitande personliga sanktioner mot general Haftar, hans högra hand Kheiri al Tamimi och deras följe trots katastrofen i Libyen – och mot deras egna intressen. Att arbeta tillsammans för att förhindra ytterligare konflikter och därmed stabilisera olje- och gasproduktionen kommer att gynna det libyska folket och Europa när de letar efter alternativ till rysk gas. På lång sikt är libysk gas och olja av hög kvalitet och billiga att producera. Om Libyen skulle stabiliseras kan både USA och Europa gynnas på lång sikt.

Med hjälp av Riley Moeder