Marknaden för receptbelagda läkemedel är oerhört komplicerad, delvis för att det finns många olika aktörer. Förutom läkemedelsföretagen som tillverkar läkemedlen och patienterna som slutligen konsumerar läkemedlen finns det ett antal enheter som förmedlar relationen mellan dessa två grupper: Till exempel betalar sjukförsäkringsbolag och folkhälsoprogram för det mesta av kostnaderna för receptbelagda läkemedel för människor som de täcker, och fackföreningar och stora arbetsgivare gör samma sak för sina arbetare. Apotekare samarbetar med försäkringsbolag och deras apoteksförmånshanterare (PBM) för att tillhandahålla de ordinerade medicinerna till sina inskrivna.
Regeringen spelar också en enorm roll på marknaden: förutom att reglera marknaden, betalar den också för de flesta av kostnaderna för receptbelagda läkemedel för tiotals miljoner arbetare, funktionshindrade amerikaner och pensionärer via Medicare Parts B och D och Medicaid, samt nuvarande och tidigare statligt anställda. År 2020 var de totala utgifterna för receptbelagda läkemedel i USA nästan 350 miljarder dollar; den federala regeringens andel var ungefär 125 miljarder dollar.
Statliga och federala tillsynsmyndigheter har angett sin önskan att minska läkemedelskostnaderna. Opportunistiskt har andra partier gett sig in i debatten med sina egna "lösningar" på problemet med höga läkemedelskostnader. I synnerhet har oberoende apotek fokuserat sin energi på att lobbya statliga lagstiftare och federala tillsynsmyndigheter för politik som skulle gynna deras resultat på bekostnad av konsumenter och skattebetalare.
Som ett resultat har tillsynsmyndigheter och beslutsfattare riktat sin uppmärksamhet mot en oro som ofta tagits upp av oberoende farmaceuter: reglerande apoteksförmånshanterare, eller PBM. PBM:er förhandlar fram rabatter på receptbelagda läkemedel från läkemedelsföretag på uppdrag av försäkringsbolag, fackföreningar och stora företag som betalar för hälsoskydd. Ett skenbart skäl för att begränsa PBMs kostnadsbesparande verktyg är att de bara är "mellanhänder" och att eventuella vinster de gör på något sätt annars kunde ha gått till läkemedelsköparna, så att begränsa deras förhandlingskraft kommer därför att sänka läkemedelspriserna.
Denna uppfattning stämmer dock inte överens med verkligheten, och mycket av denna retorik drivs av oberoende farmaceuter, som mot bevis hävdar att deras intäkter har minskat på grund av kostnadsbesparande metoder för PBMs. De förespråkar en politisk agenda som kommer att kosta konsumenter och skattebetalare miljarder dollar genom att begränsa PBM:s förmåga att driva ner kostnaderna och – inte av en slump – hjälpa apoteken att öka sina vinster också, på bekostnad av konsumenter och skattebetalare.
Verkligheten är att PBM tillhandahåller viktiga tjänster till sina kunder, framför allt genom att förhandla på deras vägnar för att få lägre priser för receptbelagda läkemedel, men de tillhandahåller också andra värdefulla tjänster. Konsumenter och de politiska beslutsfattare som representerar dem bör känna till prislappen för dessa förslag som för närvarande diskuteras, särskilt när inflationen fortsätter att stiga.
Vi har undersökt de fyra huvudförslagen som drivits av oberoende apotek och vissa beslutsfattare för att begränsa PBM. Nedan beskriver vi effekterna av dessa policyer och hur de kraftigt skulle öka kostnaderna för receptbelagda läkemedel.
Förbjuda föredragna apoteksnätverk
HR 2608, The Ensuring Seniors Access to Local Pharmacies, är ett lagförslag som skulle begränsa användningen av föredragna apoteksnätverk i Medicare Part D. PBM och hälsoplaner skapar föredragna apoteksnätverk med apotek som går med på att delta i nätverket genom att förhandla fram ett lägre pris i utbyte mot ökade affärer från planmedlemmar. Detta verktyg är vanligt inom sjukvården.
Även om ett förbud av sådana nätverk sannolikt skulle öka verksamheten som görs av små oberoende apotek, skulle det komma till en betydande kostnad för patienterna, eftersom dessa nätverk tillåter PBM att sänka premier och självrisker, optimera läkemedelsleveransen och begränsa onödiga utgifter.
Till exempel a rapport publicerad av Department of Health and Human Services fann att begränsning av föredragna apoteksnätverk resulterar i högre läkemedelskostnader och större ineffektivitet, eftersom sådana begränsningar hindrar förvaltade vårdorganisationer från att förhandla fram rabatter.
En studie publicerad i American Economic Journal: Economic Policy fann att föredragna apoteksnätverk har gynnat Medicare Part D mycket, medan en Oliver Wyman rapport uppskattade att ett förbud mot föredragna apoteksnätverk skulle öka utgifterna enbart i Medicare Part D med 4.5 miljarder dollar per år. Rapporten fann också att del D-premier skulle öka under en sådan ordning och observerade att del D-mottagare i planer utan ett föredraget apoteksnätverk betalade dubbelt så mycket i premier.
Att begränsa sådana nätverk skulle också kosta de arbetsgivare som litar på dem för att kontrollera sina läkemedelskostnader; en försiktig uppskattning av kostnaden för att begränsa föredragna apoteksnätverk är ungefär 1.1 miljarder dollar per år i höga läkemedelskostnader.
Förbud mot hemleverans av droger
Oberoende farmaceuter har länge motsatt sig förmånsdesign som uppfyller recept genom att skicka dem direkt till patienternas hem, med argumentet att det begränsar patienternas val. Vissa stater - framför allt New York – har förbjudit planer från att kräva hemleverans.
Sådana förbud är extremt kostsamma för patienterna; inte bara är postorderleverans avsevärd billigare för patienter och deras arbetsgivare, men studier visar också det förbättrar avsevärt läkemedlets vidhäftning, eftersom det praktiskt taget eliminerar möjligheten att patienten försummar att hämta sina påfyllningar. Detta är ett särskilt framträdande inslag för äldre kunder och personer med funktionshinder, blev ännu mer kritiskt för dessa grupper och miljontals fler amerikaner under pandemin.
Som ett resultat sparar leverans av läkemedel via postorder pengar inte bara genom att vara mer kostnadseffektiv utan också genom att förbättra hälsoresultaten och minska dyra sjukhusbesök. en studera uppskattar att besparingarna från enbart förbättrade hälsoresultat är 13.7 miljarder dollar per år. Omvänt skulle begränsningar för hemleverans som drivs av oberoende farmaceuter kosta konsumenterna miljarder i högre läkemedelskostnader såväl som högre totala plankostnader från dessa högre medicinska kostnader.
Fördelarna som tillkommer oberoende farmaceuter av sådana förbud är mycket mindre än kostnaderna för patienterna.
Att införa prissättningsmandat
Oberoende apotek kan inte matcha de stora nationella läkemedelskedjornas stordrifts- och omfattningsfördelar men har ändå drivit på för lagstiftning som skulle införa prisgolv på dessa förhandlade priser som ligger långt över det jämviktspris som
marknaden annars skulle kunna nå. Dessa hänvisas ibland till som krav på NADAC-prissättning (National Average Drug Acquisition Cost), ett självrapporterat kostnadsgenomsnitt för apoteksindustrin som kan vara mycket högre än vad den privata sektorn vanligtvis betalar.
Denna policy skulle direkt gynna apotekarna på bekostnad av konsumenterna genom att knyta händerna på PBM:s förmåga att uppmuntra apotek att konkurrera på pris och service, och ett sådant resultat skulle kosta både skattebetalare, konsumenter och Medicare Part D-anställda. Regeringen erkänner att ökade utgifter för del D-plansubventioner och de högre premierna för inskrivna från att göra detta överstiger alla påstådda besparingar, och it beräknad en årlig kostnad på 4 miljarder dollar för skattebetalare och konsumenter från en lag som skulle begränsa sådana prisförhandlingar.
Införande av lägsta utlämningsavgifter
Obligatoriska lägsta utlämningsavgifter som betalas till oberoende apotek utöver förhandlade ersättningssatser är vanliga i Medicaid-avgifter för tjänst men diskuteras i allt högre grad även för Medicaid-vård och den kommersiella marknaden. State Medicaid-program sätter sina egna dispenseringsavgifter för Medicaid, och de flesta stater begära en dispenseringsavgift mellan $9 och $12 för varje recept som ges till en Medicaid-mottagare i "traditionell" avgift-för-tjänst Medicaid. Däremot är samma avgift på den kommersiella marknaden vanligtvis mindre än $ 2. Oberoende apotekare har i vissa stater drivit på att höja dessa avgifter så högt som $15 per recept, en svindlande ökning.
Apotek tjänar pengar på fördelningen mellan deras kostnad för läkemedlet och hur mycket de får i ersättning och expedieringsavgifter från försäkringsgivaren tillsammans med patientens kostnadsdelning som betalas i apoteksdisken. De flesta oberoende apotek använder apoteksserviceadministrativa organisationer (PSAOs), som representerar hundratals eller i vissa fall tusentals apotek för att förhandla fram konkurrenskraftiga ersättningssatser med PBM. Dåliga eller ineffektiva inköpsmetoder kan leda till att apoteken betalar för mycket för sina läkemedel och går miste om vinster, men ändå har farmaceuter drivit på för dessa garanterade högre utlämningsavgifter för att öka sina vinster, vilket är liktydigt med ett statligt mandat subventioner på konsumenternas bekostnad.
En federalt mandat dispenseringsavgift för alla droger och i alla stater skulle resultera i en 16 miljarder dollar ökning i årliga kostnader för konsumenter och skattebetalare.
Slutsats
Att begränsa PBM:s arbete för konsumenterna leder oundvikligen till högre drogutgifter. PBM använder sin marknadsmakt för att förhandla fram lägre läkemedelspriser för arbetsgivare, försäkringsgivare och i slutändan patienter. Många av deras metoder förbättrar också patienternas efterlevnad av läkemedelsregimer och uppmuntrar användningen av billigare generiska läkemedel och billigare apotekskanaler, vilket ytterligare sparar pengar för såväl patienter som deras försäkringsbolag.
Att tillskriva höga läkemedelspriser till PBM:s verktyg är inte meningsfullt, men själva föreställningen att att skära bort "mellanmannen" på något sätt kommer att minska kostnaderna gör fortfarande en enkel, om än felaktig, klapp för politiker att använda. President Trump tog till denna retorik när meddelade han en exekutiv order för att begränsa PBM:ers verksamhet, vilket Biden Administration har antog också detta retoriska synsätt.
Men att skapa en bogeyman av en "mellanhand", som både läkemedelstillverkare och oberoende apotek har försökt göra, är oprigtigt. Som vi har visat representerar det inte mycket mer än en politisk ansträngning att avleda skulden från ett problem som det inte finns någon politiskt välsmakande lösning på. Även om de felaktiga invändningarna mot PBM och försöken att begränsa deras aktiviteter kan presenteras som sätt att spara konsumenter och skattebetalare pengar, verkligheten är att en begränsning av dem skulle öka läkemedelskostnaderna för konsumenter och skattebetalare med nästan 35 miljarder dollar per år samtidigt som hälsoresultaten försämras. De enda förmånstagarna av denna stora mängd kommer att vara läkemedelsföretag och oberoende apotek – inte allmänheten.
Tony LoSasso, ordförande för ekonomiavdelningen vid DePaul University, skrev den här artikeln.
Källa: https://www.forbes.com/sites/ikebrannon/2022/07/13/regulatory-attacks-on-pharmacy-benefit-managers-will-not-lower-drug-prices/