Tim Burgess of the Charlatans på nytt dubbelalbum "Typical Music"

Med början i mars 2020, när karantänen för tidig pandemilåsning började ta form, hittade Charlatans frontman Tim Burgess ett sätt att koppla samman människor via musik även under de mest isolerande tider.

Tims Twitter Listening Party innehöll en artist som bryter ner ett album i fantastisk detalj, med fans och artist som lyssnade på en skiva tillsammans, kopplade samman via kommentarer på Twitter i realtid.

Artister allt från rapduon Run The Jewels till Beatle Paul McCartney deltog och serien blev en upplyftande kraft under en annars osäker period.

Den positiviteten spillde över i sessioner för Burgess sjätte soloalbum Typisk musik, en definierad av en påtaglig känsla av optimism trots de tumultartade tider som den föddes ur.

"Jag tror att den övergripande känslan är en av optimism," sa Burgess över telefon. "Jag ville typ bygga ett hermetiskt tillslutet rymdskepp och bara överskrida allt som pågick i världen. Jag byggde det med en minimal besättning. Vi skulle göra den här fantastiska, färgglada musiken som liksom bara skulle lätta upp allt.”

I juli 1996 spelade brittiska altrockare Charlatans in sitt femte studioalbum Berätta historier i Rockfield Studios i Wales, när den ursprungliga keyboardisten Rob Collins dödades i en bilolycka nära studions port. Burgess återvände till studion för att arbeta vidare Typisk musik, inspelning i studion för första gången sedan den tragiska olyckan.

"Jag älskar Rockfield Studios. Och jag hade velat åka tillbaka länge. Det finns något fantastiskt där”, sa Burgess över telefon. "Vi ville egentligen inte åka tillbaka dit eftersom vi inte kunde inse verkligheten av vad som faktiskt hände. Men, du vet, allt eftersom tiden går... Det var 1996. Mycket tid har gått. Nu går jag bara fram till grinden och tänker liksom bara på honom. Han bjöd in mig att vara med i The Charlatans så jag är skyldig honom mycket – han lärde mig mycket. Och jag känner att han fortfarande är här med mig någonstans, vet du?”

Jag pratade med Tim Burgess inför en serie soloträffar i november i Storbritannien om Tims Twitter Listening Partys, vilket gjorde Typisk musik, musikens förmåga att koppla samman människor och mycket mer. En utskrift av vårt telefonsamtal, lätt redigerad för längd och tydlighet, följer nedan.

Du har sagt att du under covid blev kär i världen igen och att den idén på något sätt informerade Typisk musik. Här har du tumultartade tider politiskt i både USA och Storbritannien plus en global pandemi. Hur blev du kär i världen igen?

Burgess: Tja, jag tror att min värld definitivt var Lyssningsfesten. Och jag jobbade 10 timmar om dagen med det, särskilt de första tre veckorna, och försökte få allt organiserat. Och jag tror bara att ju modigare jag blev i mina frågor, och ju fler svar jag fick, det var bara fantastiskt.

Jag minns att jag var tvungen att stanna när jag körde runt – och stannade så att jag kunde ordna lyssningsfester för Kylie Minogue och Paul McCartney. Jag bokstavligen drar över vid sidan av vägen på väg till studion. Alla tyckte att det var en bra idé och ville vara med och ville hjälpa till och ge av sin tid och allt sådant. Så det var mest det.

Dessutom blev jag faktiskt kär i någon under den tiden också. Så att jag antar att jag blev kär i världen också, för det kan göra det.

Jag älskar idén med dubbelalbumet men ibland har folk dessa förutfattade meningar om det – de tänker på överflöd eller dessa spretiga opus. Men detta är verkligen inte det. Hur behandlade du den idén när du började sätta ihop ett dubbelalbum?

Burgess: Tja, jag var väldigt sugen på ett album som heter Kyss mig, kyss mig, kyss mig av The Cure. Det var 16 spår. Jag föreslog för Thighpaulsandra och Daniel O'Sullivan, som jag arbetade med, att när jag kom till 16 skulle de ge mig ett rop. För jag tyckte att det var ett bra ställe att börja. Och de sa: "Vi är redan långt över det. Vi har mycket mer än så." Vi räknade upp dem och det var 22. Och de var alla ungefär vid treminutersstrecket – ett par var lite över det. Men mest poplåtar.

Vi tänkte, "Tja, låt oss färglägga dem alla och ge dem all uppmärksamhet på detaljer som vi kan ge dem och bara avsluta dem och ge dem alla en chans." Då kunde jag bara inte lämna något.

Så jag tänkte att det skulle vara bra att sätta på alla 22 och vi hittade ett sätt att göra det.

Din bok heter Berättar historier. Där är albumet Charlatans Berätta historier. Visst, det finns en berättarbåge Typisk musik. Vilka är några av dina favoritförfattare eller favoritberättare oavsett om det är i en låt, en bok eller något annat?

Burgess: Jisses. Tja, alla har väl historier? Jag gillar Carole King. Hon är klassisk, så klart. Och jag har gillat saker som hon skrev med Gerry Goffin, saker som hon gjorde med sitt band The City och uppenbarligen det hon skrev för andra människor – och Gobeläng framåt. Jag beundrar verkligen hennes skrivande.

Berättare i andra verk... Sharon Horgan, som berättar de bästa historierna tycker jag.

Jag skulle kunna tänka mig att vara på Rockfield Studios medför blandade känslor. Hur var det att återvända dit och spela in där igen?

Burgess: Jag älskar Rockfield Studios. Och jag hade velat åka tillbaka länge. Det är något fantastiskt där. Sångbåset är så enkelt. Jag vill inte låta alltför teknisk här men det finns en reverb-enhet där som bara är som guldreverb. Det får bara rösten att låta fantastisk. Du behöver inte ens anstränga dig för hårt – det får det bara att låta överjordiskt.

Jag ville åka tillbaka dit ett par gånger med charlatanerna. Jag är säker på att de flesta vet, men Rob Collins [dödades] i en bilolycka i slutet av porten. Och vi ville egentligen inte åka tillbaka dit – för vi kunde inte inse verkligheten av vad som faktiskt hände. Men, du vet, allt eftersom tiden går... Det var 1996. Mycket tid har gått. Nu går jag bara fram till grinden och tänker liksom bara på honom.

Han bjöd in mig att vara i Charlatanerna, så jag är skyldig honom mycket – han lärde mig mycket. Och jag känner att han fortfarande är här med mig någonstans, vet du?

Det finns tillfällen då sociala medier kan ha en negativ klang. Men för dig blev det verkligen den här positiva kraften under den perioden av tidig isolering. Hur viktigt gjorde Tims Twitter-lyssningsfester bli?

Burgess: Mycket viktigt. Viktigt för alla, inklusive mig själv.

Det var en dag när jag bara satt här och jag ringde till Ian Astbury [från The Cult] följt av Gary Kemp från Spandau Ballet och de var bara alla väldigt måna om att göra det bästa Listening Party de kunde. Så de ville ha detaljerna – om det fanns någon nyckel till att göra det. Så det betydde mycket för artisterna såväl som människorna. Det är en fantastisk sak med att lyssna på en skiva och veta att så många andra människor runt om i världen också lyssnar.

Jag försökte jämföra det med meditation. Jag mediterar och tränar två gånger om dagen på egen hand – men jag har gjort det med ungefär 10 andra människor och 100 andra människor och det är mycket kraftfullare än något jag någonsin har upplevt. Sitter bara tyst med ett mantra. Och i det här fallet, med Listening Party, var albumet i fråga mantrat. Och läraren var den person som var inblandad i skivan. Och vi, lyssnarna, skulle vara de som mediterar.

Jag tittade i morse på den mycket omfattande listan över artister som har deltagit. Och det är en så mångsidig lista – vilket är så coolt. Finns det ett ögonblick eller en deltagare som sticker ut för dig som att ha varit överraskande i stunden?

Burgess: Så coolt, ja. Stephen Morris från New Order gjorde en fantastisk sådan Makt, korruption och lögner. Och "Blue Monday" var singeln men den fanns faktiskt aldrig på albumet (kanske var det i Amerika men här borta var det bara åtta spår plus "Blue Monday" som en 12 tum). Men jag visste att han skulle spela "Blue Monday" efteråt och det var bara en nedräkning till den där bastrumman av "Blue Monday" som började. Och det var som att rave! Det var bara fantastiskt. Det var jättebra.

Gary Kemp pratar om "True" och albumet som han gjorde med Spandau Ballet – ett band som jag aldrig var riktigt bekant med eller som jag aldrig riktigt brydde mig om (det var mitt fel, inte deras!). Men bara jag hörde hans historier om att han var 19 och hans bror 21 och hans mamma och dem alla bor tillsammans i detta rådhus i London. Och han hade de här fantastiska låtarna som "True" och "Gold" och "Communication." Och de enda som hade hört dem var hans mamma och hans bror – och de var hans fans.

Det var precis som "Wow!" Det här är berättelserna som du bara inte förstår.

När man ser tillbaka på de två och ett halvt åren efter att de började, i en värld som ständigt har förändrats under den tiden, vad lär man sig av en sådan upplevelse?

Burgess: Det var lysande. De första tre veckorna var mest vänner till mig som gjorde dem. Bonehead från Oasis, The Chemical Brothers, Dave Rowntree från Blur, Alex Kapronos från Franz Ferdinand. Allt eftersom tiden gick ville vi göra det mer långtgående och lägga till nya band. Vi fick We Are KING, R. Stevie Moore, Sofie Royer, Run the Jewels. Och det var då det verkligen började ta den form som jag ville att det skulle ta. Och efter det lät jag den bara köra av sig själv. För att alla var inbjudna.

Det spelade egentligen ingen roll om det var The Slow Readers Club ena kvällen eller Paul McCartney nästa. Det spelade ingen roll hur stora de var. Det spelade roll hur stort ett Lyssningsparti de kände att de kunde göra.

McCartney gjorde en fantastisk sådan. Det var bara fantastiskt. Han behövde inte bry sig, vet du? Men det gjorde han. Och det var lysande. Han gjorde ett riktigt bra jobb.

Något som verkligen har drabbat mig det senaste året eller så när konserter har börjat komma tillbaka är hur musik kan föra människor samman – kan koppla ihop människor. Även under karantänen hittade du ett sätt för musik att koppla ihop människor. Generellt sett, hur viktig är det för musik att spela?

Burgess: Ja, jag tror att folk har anslutit sig genom rädsla, vet du? Och musik, typiskt sett, räddar människor – och gör människor upphetsade och motiverade och kan liksom föra människor samman på ett så vackert sätt. Det är bara fantastiskt.