Turkiets jordbävningar skakar upp energin och den politiska världen

I snabb följd under morgonen den 6 februari drabbades östra Turkiet och dess omgivningar av först en jordbävning med magnituden 7.8 och sedan ett skalv med magnituden 7.5. Fruktansvärda bilder som visar höghus som kollapsar, människor instängda under spillrorna, massiva kustvatten och total förödelse, död och förstörelse har rapporterats av flera nyhetskanaler, såväl som på sociala medier.

När detta skrivs en vecka senare har mer än 30,000 XNUMX dödsfall rapporterats i Turkiet och grannlandet Syrien. Den siffran förväntas stiga ytterligare – särskilt bland de som var instängda i kollapsande byggnader där sannolikheten för överlevnad minskar snabbt ju längre människor förblir fast i spillrorna. Som nämnts var Turkiet dock inte det enda landet som drabbades. Även om information är svårare att få tag på i andra områden, skadades också delar av Syrien svårt. Tusentals dödsfall har också rapporterats i det landet. Samtidigt kändes mindre allvarliga jordbävningar, efterskalv eller enkla skakningar i Libanon, Israel, Cypern, Jordanien, Irak, Georgien och Armenien, om inte andra länder i regionen.

Trots frostiga relationer mellan Jerusalem och Ankara under de senaste tjugo åren har israeliska sök- och räddningsteam skickats till Turkiet inom några timmar efter det andra stora skalvet för att hjälpa till, tillsammans med andra internationella team. Israel har också enligt uppgift tillfrågats av Syrien, som förmodligen är näst efter Turkiet när det gäller de totala effekterna av skalven, om det också skulle vilja ha hjälp, trots ett evigt krigstillstånd mellan de två grannarna i Mellanöstern. Till en början reagerade Syrien tydligen positivt på Israels känslor. Därefter förnekade emellertid Syrien att de bad Israel om hjälp. Den situationen är fortfarande oklart.

Under timmarna och dagarna efter tragedin cirkulerade obekräftade bilder av en explosion vid den turkiska kärnreaktorn Akkuyu. Huruvida det inträffade eller inte, och om så var orsakat av jordbävningen, är inte klart, men vissa tidningar varnar för potentiell överhängande risk för reaktorn i ljuset av de seismiska skakningarna. Lyckligtvis visar de senaste rapporterna inga strålningsutsläpp än så länge.

Icke desto mindre, i ljuset av historien om den japanska kärnkraftskatastrofen i Fukushima 2011 efter en jordbävning på 9.0, kommer världen återigen att möta frågor om hur klokt det är att förlita sig på kärnenergi, när vi försöker gå över till mindre kolintensiva bränslen för att bekämpa klimatförändring.

Naturkatastrofer har ett sätt att förändra historien. Redan före jordbävningarna uppstod tinningar i de traditionellt frostiga relationerna mellan Turkiet och Israel, och till och med mellan Libanon och Israel. Efter att praktiskt taget förstöra de bilaterala förbindelserna under större delen av sina mer än två decennier vid makten, har Turkiets president Recep Tayyip Erdogan signalerat till Israel att Turkiet vill återställa en viss sken av internationella förbindelser. Libanon och Israel, trots att de tekniskt sett fortfarande befinner sig i krig, undertecknade nyligen ett avtal om utveckling av offshore naturgasfält i Medelhavet.

Med tanke på det desperata tillståndet i den nuvarande situationen på platser som Turkiet, Syrien och Libanon, kan den fruktansvärda verkligheten på marken överväldiga den politiska förbening som har funnits så länge. Till exempel, efter den ryska invasionen av Ukraina, undertecknade Qatar nyligen ett avtal för att ersätta Ryssland genom att gå med Libanon för att utveckla Libanons naturgasfält i Medelhavet. De libanesiska fälten ligger i anslutning till Israels fält, och samarbete skulle säkert vara fördelaktigt för båda dessa länder.

Under det senaste decenniet, och mer nyligen efter den massiva explosionen i hamnen i Beirut i augusti 2020, har Libanons ekonomi kollapsat. Med framtiden nu i norra delen av landet som hotar mer kaos och förtvivlan, skulle det vara oerhört fördelaktigt för Libanon att slå sig samman med Israel i naturgasprospektering. Naturligtvis gör nuvarande politiska realiteter detta osannolikt på kort sikt. Man måste dock undra hur mycket mer död, förstörelse och förtvivlan befolkningen i Libanon och Syrien kommer att tolerera som priset för att upprätthålla ett fortsatt krigstillstånd med Israel.

Mindre överdriven, men inte mindre betydande, är situationen med Turkiet. År 2020 nådde Turkiet en bisarr överenskommelse med en av fraktionerna som hävdade rätten att styra Libyen för att försöka dela upp östra Medelhavet i ekonomiska zoner mellan de två länderna. När det inte fungerade nådde Erdogans regering en annan överenskommelse förra året om att utveckla naturgasfält i den östra delen av Libyen. Den affären fördömdes omedelbart av Grekland och Egypten.

Erdogan befinner sig nu i en svår omvalskampanj. Med landet som försöker navigera mellan närliggande krigförande Ukraina och Ryssland, och med Turkiet som nu står inför verklig förödelse i sin egen sydöstra kvadrant på grund av de senaste jordbävningarna, skulle Erdogans klokare väg vara att försöka göra gemensam sak med sina traditionellt negativa eller problematiska grannar som t.ex. Grekland, Cypern och Israel, som alla har gått samman för att själva utveckla Medelhavets naturgasresurser.

Sedan Rysslands invasion har Erdogan ockuperat en svängposition som medlem av Nato, såväl som granne till båda stridande parter. Till denna punkt har Erdogen lyckats samtidigt upprätthålla positiva relationer med var och en av antagonisterna. Erdogan har använt denna nyvunna makt för att störa planerna på att ta upp Finland och Sverige i Nato, och att sälja varor till båda stridande parter, samtidigt som han gjort sig själv till en potentiell skiljedomare mellan de två sidorna om och när ett slut på kriget kan tänkas.

Tyvärr för Erdogan har inget av detta förändrat Turkiets prekära ekonomiska situation. Istället för att utveckla Turkiet till en rik och dominerande ledare med en lika självsäker, glad och nöjd befolkning, tvingade jordbävningsförödelsen Erdogan att snabbt vädja om internationell hjälp. Den hjälpen kommer i en anmärkningsvärd takt, men efterdyningarna visar redan på enorma brister i turkiska byggmetoder, för att inte tala om långsiktiga effekter från den rena förödelsen på den turkiska ekonomin och internationellt inflytande. Detta står inte i proportion till den moderna, kraftfulla mäklarstat som Turkiet strävar efter att vara.

De internationella nyheterna från jordbävningsområdet kommer sannolikt att fyllas under de närmaste veckorna med skräckhistorier, såväl som några av mod och hopp. Bortom den horisonten, och under de närmaste åren, kan vi se de tektoniska plattorna som fick jorden att skaka också för att få den internationella politiska anpassningen att skaka i Mellanösternregionen. Resultatet av den andra jordbävningen och dess åtföljande fysiska skador kan i stor utsträckning bestämma formen för den internationella ordningen – om inte hela regionens energianvändning och ekonomi – för en generation framöver.