I över två decennier har Europeiska unionen sökt gas från Kaspiska havets gigantiska reserver. Under den tiden har stora pipeline-projekt diskuterats och glömts bort. Hela tiden har blocket blivit mer beroende av rysk gas.
Som journalist som har tillbringat de senaste 25 åren med att specialisera sig på turkiska och kaspiska energifrågor, blev jag inte förvånad över att se Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, i Baku förra månaden för att desperat försöka hitta källor extra volymer gas. Ryssland, som säkerhetsmakarna länge förutspått, använder nu sitt försörjningsstryp på EU för att försöka tvinga fram eftergifter för sitt krig i Ukraina.
Men varför hade inte Bryssel gasförsörjning från Kaspiska havet på plats för länge sedan? Det var först 2020 som små mängder äntligen började strömma till Europa längs en så kallad "södra gaskorridor". I Baku säkrade von der Leyen ett icke-bindande löfte om att dessa leveranser kan fördubblas till 20 miljarder kubikmeter per år (bcm) till 2027. Det är en spottstyver. Jämför siffran med 155 bcm, vilket är vad Ryssland levererade förra året, vilket motsvarar 40 procent av EU:s efterfrågan.
Något gick fruktansvärt fel
Grundproblemet har varit Bryssels insisterande på att rörledningar ska utvecklas av privata företag och vara "kommersiellt lönsamma". EU har inte varit villig att garantera den nödvändiga infrastrukturen, förutsatt att marknadskrafterna skulle ta täten. Kanske skulle det hända i en värld av perfekt konkurrens. Men marknadskrafterna har inte kunnat konkurrera med Gazprom, ett ryskt monopol som spelar efter sina egna regler.
I teorin, som en EU-teknokrat tålmodigt förklarade för mig, är det enkelt att skapa ett kommersiellt gångbart pipeline-projekt för att transportera gas från Kaspiska havet till Europa: Du behöver européer att underteckna kontrakt för att köpa gasen, vilket de är villiga att göra. Detta garanterar en intäktsström och gör det möjligt för banker att tillhandahålla de tiotals miljarder dollar i finansiering som behövs för att utveckla fälten och rörledningarna för att leverera gasen.
Enkelt – men, varnade han, det omvända är också sant. Om du som Gazprom har ekonomin, kan du gå vidare och bygga pipelines och sedan säkra köparna – vars huvudsakliga intresse är kortsiktig leverans, inte långsiktig säkerhet. I processen har Gazprom effektivt blockerat utvecklingen av rivaliserande pipelines.
Vilket i korthet är hur Europa har missat en rad möjligheter att importera gas från Kaspiska havet och låtit sig utpressas.
Om Gazprom bara liberaliserade
Sovjetunionens sammanbrott 1991 och framväxten av oberoende, gasrika stater i Kaspiska havet sammanföll med nedgången i Europas egen gasproduktion och de första varningarna om överberoende av Ryssland.
Sovjettidens avtal och rörledningar innebar att Ryssland redan i början av 30-talet levererade 1980 procent av Tysklands gas. Förra året förlitade Tyskland sig på Gazprom för mer än hälften av den gas man förbrukade. Med en så ivrig köpare, Gazprom finansierat sina egna pipelines.
Däremot krävdes att föra gas från Kaspisk hav till Europa utveckla svåra gasfält till havs och bygga rörledningar som sträckte sig 3,500 XNUMX kilometer genom flera länder med bara en övergående förtrogenhet med demokratiska och kommersiella normer – av vilka några knappt var på talspråk.
Bryssel antog att liberaliseringen av den ryska ekonomin skulle upphöra med Gazproms monopol, medan en europeisk marknad som styrs av juridiskt verkställbara kontrakt skulle säkerställa fri konkurrens och konkurrenskraftiga priser. Om Kaspisk gas var kommersiellt gångbar, gick mantrat, skulle den privata sektorn kunna ta ut den på marknaden.
Den privata sektorn försökte, men stötte upprepade gånger på oöverstigliga hinder.
Ett första försök, som lanserades 1999 med starkt stöd från Washington, såg de amerikanska jättarna GE och Bechtel partner i ett ambitiöst projekt för att producera över 30 miljarder cm gas från fält i Turkmenistan, för att transporteras via en "transkaspisk rörledning" till Azerbajdzjan och vidare genom Georgien till Turkiet.
Ankara gick med på att ta hälften av gasen och att utveckla rörledningar för att transportera resten till Europa, vilket uppenbarligen säkrar projektets ekonomi.
Ändå grundades det inte på kommersiella grunder utan efter upptäckten av Azerbajdzjans eget gigantiska gasfält Shah Deniz, och Baku och Ashgabats misslyckande att komma överens om att dela den planerade rörledningen. Kan europeiska garantier för inkomster från gasförsäljning ha övertalat de två framväxande staterna att komma överens om att dela en pipeline? Det får vi aldrig veta. Bryssel visade lite intresse för det transkaspiska projektet. (Ryssland kastade också kallt vatten på rörledningen genom att hävda att Kaspiska havet var en sjö och att Azerbajdzjan och Turkmenistan därför behövde dess godkännande innan man byggde något över havsbotten.)
Med Turkmenistan åsidosatt undertecknade Turkiet och Georgien 2001 kontrakt för att ta en del av den nyligen upptäckta azerbajdzjanska gasen. Det gjorde det möjligt för ett BP-ledd konsortium att utveckla Shah Deniz och bygga South Caucasus Pipeline (SCP), som slutligen levererade azerbajdzjansk gas till östra Turkiet 2006.
Väntar på Nabucco
Planerna för södra Kaukasus pipeline inspirerade europeiska företag och 2002 bildade Österrikes OMV ett konsortium med de statliga gasöverföringsoperatörerna i Turkiet, Bulgarien, Rumänien och Ungern för att utveckla ritningar för en 31 bcm "Nabucco"-rörledning för att transportera gas från flera kaspiska källor till Europas Baumgarten gashandelsnav i Österrike.
Europeiska kommissionen tog slutligen intresse och finansierade halva kostnaden för en förstudie. Men det var bara sex år senare med publiceringen av EU:s "Andra strategiska energiöversyn” 2008 utvecklades oron över det växande beroendet av Ryssland till en faktisk politik för utveckling av en ”södra gaskorridor”. Recensionen anges: ”En sydlig gaskorridor måste utvecklas för försörjning av gas från Kaspiska havet och Mellanösterns källor, vilket potentiellt skulle kunna försörja en betydande del av EU:s framtida behov. Detta är en av EU:s högsta energisäkerhetsprioriteringar.”
Ändå förblev Bryssel gift med tanken att utveckling var ett jobb för den privata sektorn. Det misslyckades med att identifiera Nabucco eller något annat pipelineprojekt som kunde passa räkningen.
Samtidigt stod Nabucco inför andra utmaningar.
Två mindre projekt fiskade för att transportera samma azerbajdzjanska gas till Europa. Och Gazprom hade tillkännagett sin egen gigantiska 63 bcm "South Stream"-pipeline över Svarta havet till Bulgarien, som skulle översvämma den europeiska marknaden.
Nabucco kunde inte hitta gasen för att fylla sin kapacitet på 31 bcm. Planerare tittade på Turkmenistan, sedan Iran, till och med Irak. Men med Azerbajdzjan fortfarande ovillig att transportera turkmensk gas, Iran drabbats av internationella sanktioner och Irak indraget i sina egna oändliga problem, erbjöd ingen något hopp om gas inom en fungerande tidslinje. Azerbajdzjans Shah Deniz kunde leverera mindre än 20 miljarder kubikmeter, och det BP-ledda konsortiet som utvecklade fältet var ovilligt att överlåta sin gas till Nabucco om inte Nabuccos stödjare hittade andra leverantörer för att säkerställa att den var kommersiellt gångbar.
Hade Europeiska unionen varit tillräckligt engagerad i att skapa sin södra gaskorridor, hade den kunnat utse Nabucco till ett projekt av "strategisk betydelse" och garanterat finansiering, vilket säkerställer att rörledningen byggdes.
I händelse av att den azerbajdzjanska regeringen tröttnade på att vänta och meddelade att den skulle finansiera sin egen 31 miljarder cm stora pipeline genom Turkiet, kallad Trans Anatolian Pipeline (TANAP), ett drag som i praktiken dödade Nabucco.
Bygget påbörjades 2015. Efter att ha korsat in i Grekland kopplades TANAP till vad som varit en av Nabuccos rivaler, Trans-Adriatic Pipeline (TAP).
Leveransen till Turkiet började 2018, med gas som äntligen strömmar till Italien i slutet av 2020.
Relaterat: Efterfrågan på naturgas överträffar produktionen
Tjugoett år efter det första seriösa samtalet om att flytta Kaspisk gas till Europa, och 12 år efter att Southern Gas Corridor blivit EU-politik, hade marknaden äntligen levererat Kaspisk gas till europeiska konsumenter.
Men den södra gaskorridoren bär bara 10 miljarder kubikmeter till Europa (i år beräknas mängden stiga till 12 miljarder kubikmeter). Kan det ses som en framgång? Bekräftar den Bryssels åtagande att diversifiera sig från Ryssland?
Långt ifrån. Under samma 21-årsperiod tog Gazprom i bruk tre stora gasledningar till Europa med en total kapacitet på över 125 bcm.
Endast den sista av dessa, den 55 bcm långa Nord Stream 2-linjen – delvis finansierad av tyska gasbolag – stötte på några allvarliga hinder, när Tysklands förbundskansler Olaf Scholz slutligen böjde sig för EU:s och USA:s påtryckningar och blockerade driften, och att endast februari 22, 2022, två dagar innan ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina.
Dyra misstag
Det är möjligt att ytterligare öka volymen kaspisk gas till Europa. Turkmenistan, som hittills faktiskt har frysts ut ur den södra gaskorridoren, ståtar med reserver på 13.6 biljoner kubikmeter – den fjärde högsta i världen. Relationerna med Azerbajdzjan har värmdes och Ryssland till och med lade ner sitt motstånd till en transkaspisk pipeline 2018.
Men att leverera tillräckliga volymer till Europa för att ersätta eller på ett meningsfullt sätt konkurrera med rysk gas kommer att kräva många tiotals miljarder dollar och villigt samarbete från länder genom vilka de nya rörledningarna måste byggas. Ännu viktigare är att Bryssel kan behöva överge sitt krav på att de ska följa nyliberala marknadsregler.
Även då kommer en sådan pipeline att ta år, under vilken tid Europa kommer att förbli beroende av Ryssland.
Detta väcker frågan om huruvida de enorma investeringar som krävs för gas från Kaspiska havet kan användas bättre på en annan angelägen energifråga som har upptagit min tid alltmer under de senaste två decennierna – nämligen att utveckla Europas förnybara energiresurser för att nå målen för koldioxidminskning.
Att misslyckas med att leverera betydande volymer kaspisk gas till Europa visar sig vara ett dyrt misstag. Bevisen från den här sommaren av värmeböljor och skogsbränder tyder på att misslyckande med att ta itu med klimatförändringarna kan bli ännu dyrare.
Av Eurasianet.org
Fler toppläsningar från Oilprice.com:
Källa: https://finance.yahoo.com/news/why-europe-didn-t-ramp-150000960.html