Pratar med Eva Kaili, VP för EU-parlamentet, om MiCA-reglering

I en artikel jag skrev för Cointelegraph kommenterade jag hur Europeiska unionen har gått framåt för att reglera marknaden för kryptotillgångar genom Markets in Crypto-Assets (MiCA) och Transfer of Funds Regulation (ToFR). Med detta ämne som bakgrund hade jag förmånen att intervjua en av de personer som kan mest om reglering av ny teknik: Eva Kaili, vice ordförande i EU-parlamentet. Hon har arbetat hårt med att främja innovation som en drivkraft för upprättandet av den europeiska digitala inre marknaden. 

Kolla in intervjun nedan, som behandlade nyckelpunkter om MiCA, vissa föreslagna lagstiftningsbestämmelser visar sig vara mer kontroversiella än andra, såsom decentraliserad finans (DeFi) som förblir utanför räckvidden, regler som administreras genom självutförande smarta kontrakt (Lex Cryptographia), decentraliserade autonoma organisationer (DAO) med mera.

1 — Ert arbete med att främja innovation som en drivkraft för upprättandet av den europeiska digitala inre marknaden har varit intensivt. Du har varit föredragande för flera lagförslag inom områdena blockkedjeteknik, onlineplattformar, Big Data, fintech, AI och cybersäkerhet. Vilka är de största utmaningarna som lagstiftare står inför när de lägger fram lagförslag som involverar ny teknik?

Tekniken utvecklas snabbt och innovativa lösningar behöver lite utrymme för att testas och utvecklas. Sedan behöver politikerna lite tid för att förstå hur dessa tekniker har formats, samråda med intressenter och mäta den förväntade effekten på traditionella marknader. Så den optimala vägen framåt är inte att omedelbart svara på någon teknisk utveckling med ett lagstiftningsinitiativ utan snarare att ge tid åt tekniken att utvecklas och till beslutsfattare att utbilda sig själva, förstå fördelarna och utmaningarna med innovativa tekniker, smälta hur de är antas påverka den nuvarande marknadsarkitekturen och sedan föreslå en balanserad, teknikneutral och framåtblickande lagstiftningsram. För detta ändamål, i Europa, antar vi en "vänta och se"-strategi, vilket leder till att vi säkert går vidare genom att svara på tre grundläggande frågor: (1) hur tidigt ska den tekniska utvecklingen regleras? (2) hur mycket detaljer ska den föreslagna förordningen innehålla? och (3) hur brett bör omfattningen vara?

I detta sammanhang kan nya utmaningar uppstå, bland annat att besluta om man ska använda gamla regler till nya instrument eller att skapa nya regler för nya instrument. Det förstnämnda är inte alltid genomförbart och kan få oavsiktliga konsekvenser för rättssäkerheten eftersom ändringar eller modifieringar kan fånga en komplex rättslig ram. Å andra sidan behöver den senare tid, samråd med intressenter, interinstitutionell granskning med mera. I vilket fall som helst bör det beaktas att svaren på dessa frågor avgör marknadens tillväxt, tidpunkten för att nå denna tillväxt och effekten av nämnda reglering på andra marknader, eftersom det också finns en geopolitisk dimension att beakta samtidigt som reglering av ny teknik.

2 — 2020 lanserade Europeiska kommissionen ett digitalt finansiellt paket som har som huvudmål att underlätta konkurrenskraften och innovationen för finanssektorn i Europeiska unionen (EU), etablera Europa som en global standardsättare och ge konsumentskydd för digital ekonomi och moderna betalningar. Vad måste ett regelverk överväga för att vara en konkurrensfördel i en viss jurisdiktion?

Som jag nämnde är det i dag viktigare än någonsin att överväga den globala geopolitiska dimensionen och effekten av en framtida reglering av ny teknik. Du förstår, i den nya globala digitala ekonomin ökar koncentrationen av teknisk kapacitet konkurrensen mellan jurisdiktioner. Till exempel är tekniska ömsesidiga beroenden och beroenden mellan de dominerande marknadsaktörerna, och de geografiska regioner de kontrollerar, uppenbara i Asien, Europa och Amerika. I detta sammanhang översätts digitala produkter och tjänster till makt, har starka geoekonomiska implikationer och underlättar "digital imperialism" eller "techno-nationalism." Därför bör varje framtida regelverk ses som en källa till nationell eller jurisdiktionell konkurrensfördel, som genererar robusta, innovationsvänliga, riskimmuna marknader. Det kan locka humankapital för att upprätthålla innovation och finansiellt kapital för att finansiera innovation över tid.

Dessa principer var de främsta drivkrafterna för DLT-pilotregimen och Markets in Crypto-Assets Regulations, eftersom vi lyckades med två milstolpar: skapa en första paneuropeisk sandlåda någonsin för att testa DLT i traditionell finansmarknadsinfrastruktur och den första konkreta uppsättningen av regler om krypto, som sträcker sig från kryptotillgångar, inklusive stablecoins, till emittenter, marknadsmanipulation och vidare, som sätter standarderna för hur en reglerande strategi för kryptomarknaden ska se ut och skapar en konkurrensfördel för den europeiska inre marknaden.

3 — Blockchains initiala rykte som en "möjliggörande" teknologi för bedrägerier, olagliga betalningar från knarkhandlare och terrorister på det "mörka nätet", såväl som "miljömässigt oansvarigt", har skapat många hinder för all lagstadgad behandling av tekniken. 2018, när du deltog i en panel om reglering vid Blockchain Week i New York, var det bara små jurisdiktioner som Malta och Cypern som experimenterade med tekniken och hade lagförslag för att reglera branschen. Vid den tiden ledde okunnighet om tekniken till att många tillsynsmyndigheter gång på gång hävdade att blockchain bara var en trend. Vad fick dig att inse att blockchain var mycket mer än bara den möjliggörande tekniken för kryptotillgångar och crowdfunding-tokens?

Tidigt insåg jag att blockchain var infrastrukturen för en lång rad applikationer som skulle transformera marknadsstrukturer, affärs- och verksamhetsmodeller, och det skulle få starka makroekonomiska effekter. Idag, medan tekniken fortfarande utvecklas, har den redan uppfattats som ryggraden och infrastrukturen i vilken IoT-miljö som helst [Internet of Things] som utnyttjar interaktioner mellan människa och maskin och maskin-till-maskin. Dess inverkan på realekonomin förväntas bli avgörande, även om det ännu inte är lätt att förutsäga på vilket sätt och under vilka förutsättningar. Icke desto mindre har den snabba blockchain-utvecklingen redan tvingat både företag och regeringsledare att reflektera över (1) hur de nya marknadsplatserna kommer att se ut under de kommande åren, (2) vad som skulle vara den lämpliga organisatoriska miljön i den nya ekonomin, och (3 ) Vilken typ av marknadsstrukturer bör utformas för att inte bara överleva den ekonomiska konkurrensen och förbli tekniskt relevanta, utan också för att generera och upprätthålla en inkluderande tillväxt som står i proportion till samhällets förväntningar. Avgörande för detta är både European Blockchain Services Infrastructure-projekt och European Blockchain Observatory and Forum-initiativet, som syftar till att ge EU en betydande fördel i den nya digitala ekonomin genom att underlätta tekniska framsteg och testa blockchain-konvergensen med andra exponentiella tekniker.

4 — Den 30 juni nådde Europeiska unionen en preliminär överenskommelse om hur man reglerar kryptoindustrin i blocket, vilket gav grönt ljus till MiCA, dess viktigaste lagstiftningsförslag för att reglera marknaden för kryptotillgångar. MiCA, som först introducerades 2020, har gått igenom flera iterationer, där vissa föreslagna lagstiftningsbestämmelser har visat sig vara mer kontroversiella än andra, såsom decentraliserad finansiering (DeFi) förblir utanför räckvidden. DeFi-plattformar, såsom decentraliserade utbyten, verkar till sin natur strida mot de grundläggande principerna för reglering. Är det möjligt att reglera DeFi i dess nuvarande utvecklingsstadium?

Den preliminära kritiken som mottogs från marknadsaktörer, när förordningen om marknader för kryptotillgångar presenterades redan i september 2020, var att den uteslöt decentraliserad finansiering, som syftar till att decentralisera finansiella tjänster, vilket gör dem oberoende av centraliserade finansinstitutioner. Men eftersom DeFi, idealiskt sett, körs med smarta kontrakt i decentraliserade autonoma organisationsarkitekturer som utnyttjar decentraliserade applikationer (DApps) utan att någon enhet kan identifieras, kunde det inte på lämpligt sätt inrymmas i förordningen om marknader för kryptotillgångar, som uttryckligen tar itu med finansiell blockchain tjänsteleverantörer som är, eller behöver vara, juridiskt etablerade enheter, övervakas av huruvida de uppfyller specifika krav när det gäller riskhantering, investerarskydd och marknadsintegritet, och därmed ansvariga vid misslyckande, inom ett tydligt och öppet rättsligt sammanhang.

DeFi, av design, saknar egenskaperna hos en "enhet", åtminstone på det sätt vi är vana vid. I denna decentraliserade miljö måste vi därför ompröva vårt tillvägagångssätt när det gäller vad som skulle utgöra "den enhet" som skulle bära ansvaret i händelse av tjänstefel. Skulle det kunna ersättas med ett nätverk av pseudonyma skådespelare? Varför inte? Pseudonymitet är dock inte förenligt med vår juridiska och reglerande tradition. Åtminstone inte än så länge. Oavsett vad som är arkitekturen, designen, processen och egenskaperna hos en produkt eller tjänst, bör allt och alltid hamna på en eller flera ansvariga personer. Jag skulle säga att DeFi-fallet speglar exakt problemet med att man saknar vem man ska skylla på. Så decentralisering verkar mycket mer utmanande för beslutsfattare.

5 — Europeiska unionens rörelse för att reglera krypto- och blockkedjeindustrin startade långt före MiCA. Den 3 oktober 2018 röstade Europaparlamentet, med en aldrig tidigare skådad majoritet och med stöd av alla europeiska partier, sin "Blockchain Resolution". Hur viktig är denna resolution ur ett politiskt ekonomiperspektiv? Hur var antagandet av Blockchain-resolutionen avgörande för att få Europeiska unionen att ta en regulatorisk ledning?

Europaparlamentets Blockchain-resolution från 2018 återspeglade synen på hur man, ur en regleringssynpunkt, kan närma sig en teknik som fortfarande var (och är) under utveckling. Huvudargumentet för resolutionen var att blockchain inte bara är den möjliggörande tekniken för kryptovalutor och crowdfunding-tokens utan infrastrukturen för ett brett spektrum av applikationer som är nödvändiga för att Europa ska förbli konkurrenskraftigt i den nya ekonomin. Baserat på detta godkände Europaparlamentets industrikommitté (ITRE) utarbetandet av resolutionen: "Distribuerade ledgerteknologier och blockkedja: bygga förtroende med disintermediation." Och detta var min del av politiskt entreprenörskap som jag kände att jag var tvungen att ta på mig för att låsa upp kravet på en förordning och få EU-institutionerna att tänka på möjligheten att reglera användningen av blockkedjeteknik. Så när jag utarbetade resolutionen syftade jag inte bara till att skapa en grund för rättssäkerhet utan snarare institutionell säkerhet som skulle tillåta blockchain att blomstra inom EU:s inre marknad, underlätta skapandet av blockchain-marknadsplatser, göra Europa till den bästa platsen i världen för blockchain-företag och göra EU-lagstiftningen till en förebild för andra jurisdiktioner. Blockchain-resolutionen fick EU-kommissionen att utarbeta DLT-pilotregimen och förslagen om marknader för kryptotillgångar, som återspeglar principerna för teknisk neutralitet och det associerade konceptet om affärsmodellneutralitet som är nödvändigt för att underlätta införandet av en digital teknologi av kritisk strategisk betydelse.

6 — Det finns olika blockkedjearkitekturer, särskilt de som är baserade på tillståndslösa blockkedjor, som inte bara tillhandahåller disintermediation utan också decentraliserade förvaltningsstrukturer med automationsegenskaper. När dessa strukturer utvecklas, tror du att det i framtiden kommer att finnas utrymme för "Lex Cryptographia" - regler som administreras genom självutförande smarta kontrakt och decentraliserade autonoma organisationer (DAO)? Och i så fall, vilka principer eller riktlinjer bör tillsynsmyndigheter ta hänsyn till i detta fall?

De fortsatta tekniska framstegen och utsikterna till en decentraliserad global ekonomi som fungerar i realtid med kvantteknologi, artificiell intelligens och maskininlärning tillsammans med blockchain-teknik kommer snart att leda till utvecklingen av "Lex Cryptographia", eftersom kodbaserade system kommer att tyckas vara den mest lämpliga vägen framåt för att anta lag effektivt i denna nya miljö. Detta skulle dock inte vara en lätt uppgift för politiker, beslutsfattare och samhället i stort.

Kritiska frågor skulle behöva besvaras på kodnivå när man navigerar i "Lex Cryptographia"-utrymmet: Vad skulle ett sådant system vara programmerat att göra? Vilken typ av information kommer den att ta emot och verifiera och hur? Hur ofta? Hur kommer de som underhåller nätverket att belönas för sina insatser? Vem kommer att garantera att systemet fungerar som planerat när förordningen kommer att bakas in i arkitekturen för ett sådant system?

Utsikten till "Lex Cryptographia" kräver att vi vidgar vår förståelse för vad som faktiskt skulle utgöra en "bra reglering" i detta fall. Och detta är en utmaning för alla jurisdiktioner i världen. Jag skulle säga att en väg framåt skulle vara att återigen dra nytta av "sandboxing" – som vi gjorde med DLT Pilot Regime – och skapa ett solidt men ändå smidigt utrymme som gör det möjligt för både innovatörer och tillsynsmyndigheter att dela kunskap och få den nödvändiga överenskommelse som kommer att informera om den framtida rättsliga ramen.

Denna artikel innehåller inte investeringsråd eller rekommendationer. Varje investerings- och handelsrörelse innebär risker och läsare bör göra sin egen forskning när de fattar ett beslut.

De åsikter, tankar och åsikter som uttrycks här är författarnas ensamma och återspeglar inte nödvändigtvis Cointelegraphs åsikter och åsikter.