London och Paris närmar sig när hoten vävs fram

Författare eller programledare i behov av en catchy rubrik använder ofta raden från Charles Dickens "A Tale of Two Cities" att "det var den bästa av tider, det var den värsta av tider". Frasen i fråga jämför London och Paris, runt tiden för den franska revolutionen.

Efter att ha tillbringat torsdagen med att hålla ett föredrag om "La Guerre par d'autre moyens" för en grupp franska ekonomer och sedan fredagen i London med att delta i det uppskattade Pi Capitals lunchmöte (Ian Bremmer presenterade sina "risker för det kommande året"), kunde jag Det hjälper inte att tänka på de "två städerna" och allt deras historia har att berätta om utvecklingen av ekonomier, makt och världens tillstånd idag.

De är de två mest extraordinära städerna på jorden, och ingen modern stad, och jag förväntar mig inte heller att Peking (under mycket lång tid den folkrikaste staden på jorden – Rom har rekordet här) kommer att matcha deras färg.

Jag har bott i London och Paris i nästan halva mitt liv, så ett fullständigt och värdigt försök att jämföra och kontrastera dem kan ta väldigt lång tid. O'Sullivan's Guide to the Pubs of The City och Paris Centre (sponsrad av Eurostar) får vänta.

Stereotyper

Det som är intressant idag är hur varje stad bekräftar stereotypen om den andra – London snarare än Paris är behäftat med strejker och arbetskonflikter, alternativt tycker jag att Paris är mer elitistiskt än London och provocerande tycker jag Parisien(ne)s är mer artiga än Londonbor. Det finns vissa delar av den brittiska kulturen jag saknar – framför allt konstnärskapet med tidningsrubriker. "Sex at No. 10 Covid Party" är en sådan banderoll som hälsade min ankomst till London,

Det finns ett antal allvarliga poänger i att jämföra de två städerna – inte minst i samband med resten av Dickens citat att "det var vishetens tidsålder, det var dårskapens tid, det var trons epok, det var otrohetens epok, det var ljusets tid, det var mörkrets tid, det var hoppets källa, det var förtvivlans vinter" som underströk farorna med perioden efter revolutionen.

Den osäkerhet som den franska revolutionen orsakade, och som Dickens skrev om, kan mycket väl kartläggas på Brexit. Vi är vid en punkt i historien där, när den gamla globaliseringsledda ordningen försvinner, kommer länders uppgång och fall att accelerera. Till exempel har Ryssland, Estland och Polen alla gjort starka val i år och kommer att skörda konsekvenserna – på ett positivt sätt geopolitiskt för Polen Estland, och mycket möjligt på ett katastrofalt sätt för Ryssland som skulle kunna se upplösningen av dess geopolitiska inland och potentiellt kan landet bli en avhoppare internationellt.

Brexit är inte riktigt lika illa, men dess dårskap avslöjas varje dag. Investeringar, särskilt i social infrastruktur och kollektiva nyttigheter har kollapsat under de senaste tio åren, samtidigt som produktiviteten är anemisk. I Frankrike är produktiviteten sund, men Frankrike har nått gränserna för sin budgetmässiga och finansiella makt. Så, inte helt olikt efterdyningarna av Napoleonkrigen, som drev ekonomisk innovation (i England), måste både Storbritannien och Frankrike ompröva allt de har gjort under de senaste fyrtio åren.

Storbritannien måste följa den franska modellen – större, bättre utgifter för utbildning, hälsa (och ett mindre politiserat tillvägagångssätt för att bedriva sjukvård och polisarbete), och möjligen även på militären. Storbritanniens skattebas måste breddas och bolagsskatten måste utan tvekan höjas.

Grannar

Frankrike å andra sidan måste titta på vad dess grannar gör bra. Den tunga förvaltningsbördan måste skäras bort – för att hjälpa företag och för att korta avståndet mellan staten och ”folket”. Givet att Frankrike befinner sig på gränsen för sin budgetpotential har man två (icke ömsesidigt uteslutande) val – politisk kris eller innovation. Massprivatisering är en icke-startare men den digitala ekonomin i Frankrike erbjuder möjligheten att använda privat kapital och expertis för att förbättra offentliga tjänster.

Som en sista, avgörande punkt är den "riktiga" berättelsen om de två städerna hur politiskt de har blivit främmande under Johnson-åren. Brexit och eran efter Merkel i Tyskland har lämnat Frankrike till det oumbärliga landet i Europa, men med amerikansk singularitet och rysk vildhet på uppgång, måste det politiskt vara närmare Storbritannien (trots AUKUS) i ämnen som försvar och säkerhet.

Om så är fallet kommer det att passa Rishi Sunak, som jag misstänker kommer att följa en utrikespolitik som liknar den gamla turkiska med "inga problem med grannar". Det finns redan välkomna tecken på en förändring i hållningen i diskussionerna kring handelsrelationen efter Brexit i Nordirland. Det är allt mer brådskande att lösa detta före den 25^th årsdagen av långfredagsavtalet i april.

Passande då har det precis meddelats att Emmanuel Macron och Rishi Sunak kommer att hålla det första toppmötet mellan Storbritannien och Frankrike på fem år den 10 mars, och kung Charles III förväntas korsa kanalen i slutet av mars.

Äntligen kan harmonin råda mellan de två största städerna på jorden.